Den svenska näktergalen har hon kallats, Jenny Lind – Sveriges första stora musikexportsuccé. Här vallfärdar två sentida Jenny Lind-fans till Nyckelviken för att njuta av samma miljö där en gång hovsångerskan bodde.

Filmen andas samma svenskromantik som tyskan Christiane Sadlos ”Inga Lindström”-manus – hopplöst romantiska äventyr i ett fantasisverige där det alltid är sommar, där alla tycks bo i herrgårdar och kör senaste Volvomodell.

I Tyskland var också Jenny Lind en flitig gäst under sin karriär som operasångerska, och Felix Mendelssohn skrev ett oratorium speciellt anpassat för hennes röst. Hennes största framgång var dock i USA, under en längre turné som leddes av cirkusmannen och jippoarrangören P.T. Barnum. Vid det laget, 1850, var Jenny Lind redan en superkändis, och biljetterna till hennes konserter kostade en mindre förmögenhet. Hennes popularitet ska till stor del förklaras med att hon omgav sig av skickliga managers, som Barnum, men det står också helt klart att hennes sångarbegåvning var exceptionell. I en artikel från 1876 förklaras hennes storhet med att hon lyckades kombinera en fulländad sångarförmåga med en mångsidig dramatisk talang, och en själfullhet som tycks passat för såväl vissång som opera.

Vid Lilla Nyckelviken var Jenny Lind ibland besökare, och stämde också då upp i sång, gärna på estraden uppe i asken vid vattnet. Det sägs att tusentals åhörare då reste ut med båt från Stockholm för att höra hennes skönsång.