Sortering och återanvändning av allt från järnskrot till dörrar, spisar, kaminer och textilier hos Lindbergs Skrotupplag AB.

Antagligen är det en lek med orden som motiverar inledningens skräckfilmsmusik. Allt går igen. Gengångare. Spöken.

Och visst spökade det för äldre tiders grönavågare. I 1800-talets Sverige grasserade sjukdomar på grund av bristfällig hygien och renhållning. Tidens teorier skyllde på ohälsosamma dunster och ångor, ett idéarv från grekernas miasma. Oren och illaluktande luft fick skulden för smittor och epidemier. Men miljötänkandet hade slagit rot. Städerna försågs med avloppssystem, och de överfulla begravningsplatserna flyttade ut från städernas centrum.

Arrangemangen ledde till att hygienen förbättrades och att dödligheten sjönk. Åtgärderna var alltså de rätta, även om teorierna bakom var helt felaktiga.

Likadant var det 1947. Allt slängdes på samma sophög, strykjärn, spisar, hästhovar, matavfall och gamla bildäck. Så kunde det inte fortsätta, tyckte filmmakarna, och slog ett slag för återvinningens sköna konst. Men egentligen inte för miljöns skull, utan för statens. 260 000 ton järnskrot kunde spela en viktig roll för den svenska nationalekonomin, istället för att ligga och rosta sönder på en soptipp. Och det var, som alltid på 40-talet, med rationella metoder som problemet skulle lösas. Se hur praktiskt Lindbergs skrotupplag AB väger sina skrotlaster och sorterar i högar. Gengasbehållare här, stekpannor där. De nära minnena från krigets ransoneringsår genomsyrar återvinningstänket, men snart skulle efterkrigstidens rekordår göra att Sverige slutade tänka på sopåtervinning, och istället fokuserade på nyproduktion. Åtminstone fram till 70- och 80-talens nyväckta miljörörelse.