I fjället Kortfilm av Harald Molander Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

I fjället Kortfilm av Harald Molander (1937)

Tusentals par skidor i travar på Stockholms Central, panorering. (Jämtland) Flygbild av Storlien. Bangården med flera rader tåghem. Tåg kommer in. Ungdomar går till tåghem. Unga ansikten. Slalomåkare. En grupp skidåkare startar mot fjällen. Flygbilder av fjäll. Blåhammarstugan. Sylarnas turiststation. Liten renhjord springer i panik för autogirons skugga. Skidåkare. Hundspann (återk). Autogiron går ned. Flera manliga och hundratals kvinnliga skolungdomar på skidor uppför fjällsluttning. Matrast på fjället. Snödrev. Utförsåkning i olika stilar, många ramlar. Autogiron lyfter. Fjälltoppar, några med vinkande skidturister.

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Alva Lundin

    Alva Lundin var en av Sveriges främsta filmtextdesigners. Hon kan tillskrivas stilen på mellantexter i Mauritz Stillers stumfilmer och designen på förtexter till verk av Ingmar Bergman, Hasse Ekman och många, många fler. För hon var inte bara ett typografiskt geni utan också extremt produktiv. I det här temat kan du se runt 50 (vilket bara är en tiondel!) av filmerna hon arbetade med.

    (1889-1972) På Tekniska skolans (föregångare till Konstfack) kvinnliga avdelning i Stockholm studerade hon praktiska konstnärliga tekniker som figur- och landskapsmålning, typografi och kalligrafi. Under sent 1910-tal startade hon det typografiska formgivningsföretaget Lundins Ritbyrå tillsammans med maken Sven.

    Svensk Filmindustri anlitade Alva Lundin som mellantextdesigner till Mauritz Stillers långfilm Herr Arnes Pengar (1919). Det blev början på en lång karriär som filmtextdesigner. Året därpå, då hon gjorde mellantexterna till samma regissörs Erotikon (1920), bidrog hon med sina textkort, innehållande lekfullt humoristiska illustrationer, till denna films ryktbarhet och klassikerstatus som modernt ironisk kärlekskomedi. Branschtidningen Filmnyheter skrev: ”Erotikon är alldeles uppenbart ett försök att skapa en svensk filmkomedi som är elegant och välgjord i minsta detalj och ända ner till texterna är resultatet en framgång. Dessa kommentarer som beledsagar handlingen är precis som de ska vara: snärta skickliga och roliga. Och ovanpå detta har de utförts med typografisk finess av fru Alva Lundin. Hon förtjänar stort beröm.”

    Alva Lundin fortsatte att arbeta för Svensk Filmindustri som mellantext- och förtextdesigner under hela sitt yrkesliv och blev en av de flitigaste och minst kända filmarbetarna i svensk filmhistoria. Förtexterna var generellt sett utformade med sirlig text på kartonger som övertonades eller rullades neråt och Alva Lundins förtexter följde ofta den mallen.

    Under 1940-talet börjar förtexterna att lämna kartongstadiet och tilläts ett större konstnärligt svängrum. Detta märks till exempel i Hasse Ekmans Banketten (1948) och i Ingmar Bergmans Törst (1949) där förtexterna läggs direkt på en rörlig bild. Ibland kunde förtexterna även skapa en kommentar till den kommande filmen, som i Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951).

    Alva Lundin har kallats “nestorn bland svenska filmkalligrafer” och hon arbetade med i stort sett alla verksamma regissörer under studioerans storhetstid. Hon anlitades även av de flesta av dåtidens verksamma filmbolag, som Terrafilm, Sandrews och Nordisk Tonefilm. Hon var oerhört produktiv, och mellan 1919 och 1960 skapade hon förtexter åt närmare 500 långfilmer och till ett mycket stort antal kortfilmer, journalfilmer, informationsfilmer och beställningsfilmer. Detta utgör en viktig påminnelse att mellantexter fortsatte att spela en viktig roll i ett omfångsrikt filmmaterial långt efter att ljudfilmen gjort denna specifika konstform mindre framträdande inom den långa fiktionsfilmen.

    I Alva Lundins imponerande meritlista återfinns de flesta av den svenska långfilmens klassiker, som Gustaf Molanders En stilla flirt (1934) och Intermezzo (1936), Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn (1946), Hasse Ekmans Fram för lilla Märta (1945) och Flicka och hyacinter (1950), Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) samt Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953). Bland kortfilmerna hittar vi den experimentella Gamla Stan (1931), julklassikern Tomten (1941), den Oscars-belönade Människor i stad (1947) av Arne Sucksdorff och Gösta Werners Att döda ett barn (1953).

    Ingmar Bergman, som hade svårt för de traditionella förtexterna, anlitade Alva Lundin endast till fyra av sina långfilmer. Dock gav han Alva Lundin ansvaret för designen av de nio reklamfilmer som han gjorde för tvålmärket Bris 1951-1953.

    Alva Lundins sista film som förtextdesigner var 1960 för kortfilmen Nybyggarna i Faxälven , en dokumentärfilm om bäverbeståndet i Ångermanland som kommer att läggas ut på Filmarkivet.se inom kort.

    Text: Mikaela Kindblom, filmpedagog och filmhistoriker, 2011, med tillägg av Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2020

    Lästips:

    • Bull, Sofia, ”Artistic titles in artistic films!: Investigating Swedish art-titles and the case of Alva Lundin”, Sofia Bull och Astrid Söderbergh Widding (red.), Not so silent: Women in cinema before sound (Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2010)
    • Dupré la Tour, Claire. “Intertitles and titles.”, Richard Abel (red.), Encyclopedia of Early Cinema (London: Routledge, 2005)
    • “En Kartongartist för svenska filmtexter: Lundins ritbyrå med Fru Alva Lundin i spetsen.” Filmnyheter nr 11, 1924
    • Wickbom, Ulf, Alva och Sven Lundin: mest om Alva. Hon blev berömd som en av de kvinnliga pionjärerna inom stumfilmen (2015)

    Tema Gustaf Boge

    Filmfotografen Gustaf Boges bilder kan vara så vackra att de får egenvärde utanför filmerna de producerats för. I det här temat finns allt från stumfilm i fullängd till samarbeten med Prins Wilhelm. Mats Rohdin har skrivit en fördjupande text som också tar upp journalfilmernas exotiserande och koloniala inslag. 

    Under 1900-talets första hälft ökade publiktillströmningen ständigt till landets biografer år efter år. Framför allt krigsåren 1939–45 utgjorde en sällan skådad högkonjunktur för den svenska filmbranschen. I hög grad delaktig i dessa framgångar var filmfotografen Gustaf Boge (1891–1958), som anlitades flitigt i olika sammanhang. Boge debuterade redan 1916 i Mauritz Stillers spelfilm Kärlek och journalistik, men kom framför allt att göra bestående insatser inom mindre glamorösa genrer som journal- och dokumentärfilm.

    Till biografernas kvällsföreställningar efterfrågades ständigt nytt kortfilmsmaterial för att fylla ut tvåtimmarsblockens huvudattraktion, dvs den vanligtvis 90 minuter långa spelfilmen. Här kom framför allt journalfilmer att utgöra ett återkommande inslag från mitten av 1910-talet och framåt. Inte sällan figurerade Gustaf Boges bilder i dessa journalfilmssammanhang, ofta ackompanjerade av Nils Jerrings eller Gunnar Skoglunds välbekanta speakerröster från och med ljudfilmens genombrott under 1930-talet.

    Under 1920-talet medverkade Boge som fotograf i en rad filmexpeditioner utomlands, bland annat till Belgien, Island, New York, Sumatra, Siam och Fidjiöarna. Filmerna från de mer avlägsna resmålen utanför Europa återges ofta med en ohöljd exotism som sticker en nutida filmbetraktare i ögonen, men en snarlik exotism återfinns även på hemmaplan i skildringarna av samerna och samisk kultur. Bland mer välbekanta filmexempel på det senare kan nämnas I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (1923) och uppföljaren Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926).

    Gustaf Boges karriär som journalfilmsfotograf uppmärksammades i SF-journalens Veckorevy 1950-02-06, som bland annat visade bilder från hans resor över hela världen. (Journalfilmsinslaget återfinns inklippt i inledningen på Gustaf Boges samling nr 1.) När Paul-Anders Simma flera decennier senare i TV-dokumentären Synerna har blivit mig främmande (1982), som handlar om den tidigare nämnda I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder, inleds programmet med bilder från filmen om samerna i de svenska fjällen, varefter klipp sker till dansande urinvånare på Fidjiöarna. I den ursprungliga journalfilmen är inslagen skilda åt med flera minuter, men genom att klippa samman dem i TV-programmet accentuerar Simma den exotism som genomsyrar dessa ”upptäcktsresor” inom och utom landets gränser. Samtidigt antyds även hur filmkameran, och i förlängningen filmföreställningen på biografen, kan uppfattas som ett kolonialt verktyg i händerna på de som har makten kontra de som utgör den så kallade Andre.

    Andra uppmärksammade filmer av Boge är till exempel Andréeskeppets hemfärd (1930), som visar Andréexpeditionens epilog flera decennier efter dess katastrofala upplösning i slutet av 1800-talet. Överlevt tidens gång har även filmen Vittnesbördet (1945), som skildrar när överlevande från nazisternas koncentrationsläger anländer till Malmö efter att ha färdats med Folke Bernadottes vita bussar genom ett krigshärjat Europa. Bilderna i den sistnämnda filmen utgör i sin tur ett centralt inslag i Magnus Gerttens uppmärksammade dokumentär Hoppets hamn (2011).

    För den filmintresserade allmänheten är Gustaf Boge främst känd för samarbetet med Prins Wilhelm från 1930-talet och framåt. Dessa filmer skildrade ofta liv och leverne på olika håll i Sverige, och Leif Furhammar har apropå prinsens filmer konstaterat följande:

    ”Prinsens stående uttrycksform var det illustrerade föredragets, hans motiv den svenska idyllen. I hans filmer möts ständigt gammalt och nytt. Här har allt arbete varit hårt, men alla mödor har fått sin lön. Här är alla stugor kära, alla uthus präktiga, människorna av gott virke, varje gamling en hedersman, varje leverne förnöjsamt. Så svepte prinsen in alla sina strövtåg genom svenska bygder i en schablontyngd svada som hela tiden tränger stoff och bilder mot bakgrunden (det vackra fotot var genomgående Gustaf Boges).”

    Furhammars karakteristik är träffande, även om slutsatsen kan ifrågasättas. Boges bilder är nämligen ofta så ”vackra” och intressanta att de får ett egenvärde i sig, trots den många gånger banala dialog som ackompanjerar dem. I detta sammanhang kan Prins Wilhelms och Gustaf Boges resor i Småland under 1940-talet lyftas fram, till exempel Ekhult heter gården (1941) och Hos smålänningar (1942). Värd att framhållas är även den tidigare nämnda filmen Andréeskeppets hemfärd, där Boge i inledningen med sparsam visuell rekvisita ger stämning och tyngd åt filmens allvar när de döda expeditionsmedlemmarnas kvarlevor förs hem till Sverige – ur en låg kameravinkel från fartygets däck avtecknar sig en ensam svävande måsfågel mot himlavalvets öde rymd.

    Avslutningsvis återfinns i denna tematext även flera privatfilmer från Gustaf Boge. Lik sin läromästare Julius Jaenzon filmade Boge flitig även på fritiden. De privatfilmer som tagits med i detta urval skildrar främst den egna familjen under 1920-talet.

    Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2019

    Lästips:
    • Furhammar, Leif, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel (Höganäs: Bra Böcker, 1991)
    • Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet (Lund: Sekel Bokförlag, 2007)
    • Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004)
    • Snickars, Pelle, ”Julius Jaenzon som privatfilmare”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: SLBA, 2007)

    Tema Sápmi på film: Sydsamiskt område

    Den äldsta bevarade svenska filmen med samiskt innehåll spelades in i det sydsamiska språkområdet år 1906. I den här temat visas Samemästerskapen, kyrkor, samer som kritiserar nomadskolorna, och mycket mer.

    Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

    Sydsamiska utgör ett omfattande språkområde i Sverige och Norge. På den svenska sidan inbegrips i stora drag Västerbotten, Jämtland samt delar av Härjedalen och Dalarna. Sydgränsen utgörs av området kring Idre, medan nordgränsen sträcker sig upp mot trakterna kring Arjeplog. Uppskattningsvis finns idag ungefär 500 personer som talar sydsamiska.

    På sajten har filmer placerats inom sydsamiskt språkområde när handlingen utspelas inom dess gränser, men också när klädedräkter, slöjdföremål, med mera. indikerar sydsamisk anknytning, även om den aktuella filmen utspelas på annat håll. Den äldsta bevarade svenska filmen med samiskt innehåll är inslaget ”Bland samer” i SF 2074 (1906), vars titel från början löd ”Bland lappar och renar i Jämtland”. Fotografen Robert Olsson hade som guide och följeslagare den sedermera kände fotografen och renägaren Nils Thomasson. Den senare medverkade också som filmfotograf genom att filma Olsson när denne hälsar på hos familjen Nejla Ersson i deras torvkåta. Under åren förekom Thomasson i flera Veckorevyer, bland annat när han besökte Distinget i Uppsala (se till exempel Veckorevy 1934-02-12 och Veckorevy 1951-02-12).

    Hemort för Nils Thomasson var Åre, och orten har utgjort fond för många filmer, bland annat av hotellägaren och filmaren Ture Marcus. Bland hans verk kan nämnas ”Årebilder” i Kino66 (1920) som ett exempel på turistnäringens möte med samer efter första världskriget .

    Även kyrkans verksamhet inom sydsamiskt område finns dokumenterad på film. Tidiga exempel är ”Lappmässa vid Vallbo lappkapell” i SF 2094 B (1908) och ”Lappmässa vid Kolåsen i Jämtland” (Veckorevy 1926-11-08). Den förra filmen skildrar några turisters möte med samer och tjänstgörande präst vid en ”lappmässa”. Sådana hölls i de kyrkobyggnader i landet som tidigare benämndes ”lappkapell”. När Kolåsens kapell återinvigdes 1949, hundra år efter att det byggdes, förevigades detta i Veckorevy 1949-09-19. Filmbilder på kyrkobesökare före och efter mässan varvas med interiörbilder från kyrkan i samband med gudstjänsten. Framför allt äldre och yngre kvinnliga kyrkobesökare klädda i sydsamiska dräkter fångas av kameran i bänkraderna.

    Kvantitativt sett domineras detta urval av journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och som visades som förfilmer på landets biografer. Framgångsrika sydsamiska idrottare förekom ofta i journalfilmerna genom åren, till exempel skidåkaren Torkel Persson från Undersåker (bland annat i Veckorevy 1924-01-14 och Veckorevy 1925-03-09). Än mer ryktbar kom skidåkaren Lars Theodor Jonsson från Frostviken att bli (se till exempel Veckorevy 1935-02-18 (SF855A) och Veckorevy 1936-03-23), både för sin skidåkning och för sin originella livsföring ute i de jämtländska skogarna efter idrottskarriären. Det sistnämnda finns förevigat i Jerzy Sladkowskis uppmärksammade filmer Bortom hagan (1988) och Lappen (1992).

    Kring 1950 och framåt blev samiska idrottare även framgångsrika inom alpin skididrott. Den som gick i bräschen var Sarah Thomasson från Åre, dotter till Nils Thomasson. Veckorevy 1949-01-10 visar bilder från slalomtävlingar i Åre och den unga segrarinnan, som därefter blev en återkommande gäst i journalfilmssammanhang (se till exempel Veckorevy 1950-01-16 och Veckorevy 1951-03-26). Thomasson utsågs av Stockholms-Tidningen till årets idrottskvinna i Sverige 1951. Vid hemma-VM i Åre 1954 kom hon på tredje plats i slalom. Svensk filmindustris journalfilmsteam var givetvis där och förevigade händelsen (Veckorevy 1954-03-08). Bland gratulanterna syns fadern Nils Thomasson, sedvanligt klädd i dräkt från sydsamiskt område.

    Samemästerskapen anordnades första gången 1948 för att manifestera skidåkningens samiska rötter. Renskötartävlingen ägnades stor uppmärksamhet när Veckorevyn 1950-03-13 rapporterade från mästerskapen i Vilhelmina. Under Samemästerskapen anordnades från och med detta år även revyer, danstillställningar och sameslöjdsutställningar. Tävlingarna var emellertid endast öppna för renskötande samer, det vill säga en minoritet av alla samer, och kom därmed att bidra till den kategoriklyvning av den samiska befolkningen i renskötande och icke-renskötande samer som blev en av följderna av renbeteslagen 1928.

    Samernas politiska mobilisering under 1900-talets första hälft involverade inte sällan sydsamiska företrädare. Våren 1933 reste en samisk delegation till Stockholm för att med Per Albin Hansson och dennes socialdemokratiska regering diskutera renbetesavtalet med Norge. Delegationen under ledning av kyrkoherde Gustav Park ägnades en kort presentation i Veckorevy 1933-11-13. I botten låg konflikter kring tvångsförflyttningar och tvångsslakt av renar. Park, iklädd ämbetsdräkt, är den ende som nämns vid namn i filmen. De ”förtroendemän”, som textskylten omnämner, bar dräkter från sydsamiskt område, men förblev anonyma inslaget igenom. (Enligt Aftonbladet var det Nils Thomasson, J. O. Ollén, Torkel Tomasson J. Åhrén och A. G. Nilsson.)

    Samisk politisk kamp återfinns även i inslaget ”Samerna går till kungs för nya skolor” i Veckorevy 1942-08-24. En delegation bestående av fyra samer klädda i dräkter från sydsamiskt område uppvaktar ecklesiastikminister Gösta Bagge i Stockholm för att framföra kritik mot nomadskolorna. Journalfilmsinslaget är unikt på flera sätt. Dels framförs explicit kritik mot svenska statens behandling av samerna, dels var detta första gången som svenska biobesökare fick ta del av samisk självrepresentation i journalfilmerna. Att inslaget dessutom rör politiska frågor gentemot den starkt kritiserade nomadskolreformen, och därmed gentemot svenska statens skolpolitik, gör det än mer uppseendeväckande. Delegaterna var, enligt Samefolkets egen tidning, Anders Vinka från Umbyn, Lars Jonsson från Vapstens lappby, Israel Jonsson från Ammarnäs och Axel Larsson från Marsfjäll.

    Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

    Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

    • Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
    • I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen. Se vidare smdb.kb.se.)

    Lästips:

    • Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950. Diss. Umeå universitet.
    • Lindström, Lars, ”Jorden runt med Robert ’Korpen’ Olsson.” Film & TV nr 4 1981
    • Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning
    • Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
    • Lidström, Isak, På skidor i kulturella gränsland: Samiska spår i skidsportens historia (Diss. Malmö: Malmö universitet, 2021)
    • , ”En utsedd deputation framför samefolkets önskemål till regeringen”, Samefolkets egen tidning, nr 4 1933
    • , ”Samefolket hos Per Albin”, Osign. Aftonbladet 7 november 1933
    • Signaturen –k, ”Statsrådet Bagge uppvaktad i skolfrågan: En deputation begärde skolhusbygge i Tärna snarast möjligt”, Osign. Samefolkets egen tidning nr 2 1942
    • Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981

    Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023

    Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

    Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se

    SAPMI FARK

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!