Huvudtema Filmpersonligheter

Tema Arne Sucksdorff

Arne Sucksdorff använder en rad stilistiska grepp så att dokumentärfilmerna fick närmast fiktiva narrativ. Så fångade han storstadspulsen i den Oscarsbelönade stadssymfonin Människor i stad. Genom en förlåtande inställning till det autentiska tillåter Sucksdorff sina verk existera i gränslandet mellan dokumentärt och fiktion.

Arne Sucksdorff är en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna. Under 40-, 50- och 60-talet gjorde han succé såväl i Sverige som utomlands. I gränslandet mellan dokumentärt och fiktion, med fokus på naturen, djuren och barnen skapade Sucksdorff en egen filmgenre, som tilltalade såväl vuxna som barn. 2017 skulle Sucksdorff ha fyllt 100 år.

1949 får Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad den svenska filmens första Oscar. Sucksdorff, som redan är berömd för sina korta naturfilmer, ska tre år senare erövra världen med långfilmsdebuten Det stora äventyret. Med säker hand väver han ihop autentiskt material med iscensatt, och berättar om två pojkar som räddar en utter. Människor i stad, arton minuter lång och utan dialog, är en fulländad film om några pojkar i Gamla Stan. Om gränderna och husen, och de som bor och arbetar där. Pojkarna, med kortbyxor, snedlugg och en lillebror i sele, slåss om en fotboll och gömmer sig i Storkyrkan. De ser upp mot de väldiga valven när hundratals kulor smattrar mot stengolvet. Lillebror har fått upp påsen. ”Det gick upp för mig att om det skulle gå att skildra staden med hjälp av endast ljud, renodlade ljudeffekter, så skulle det vara möjligt att använda dem som noter, ungefär som i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier, så vore effekten ytterligare förstärkt, och sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig.” Så skriver Sucksdorff i boken Gryning, citerad i Stefan Jarls kärleksfulla dokumentär Skönheten ska rädda världen. Jarls mentor skrev, fotograferade och klippte själv, och längtade efter att få lägga ”alla bitarna på rätt plats”. Det hände att han klippte bort allt utom ett par procent av sina bilder.

1938 skrev Sucksdorff i en broschyr för amatörer att film ”inte är rörelse främst utan sammanhang”. Han var stillbildsfotograf, och la mindre vikt vid kamerarörelser än hur bilderna fogades samman. Hans förmåga att få bilder, musik, vingslag och pip att samverka gjorde honom till en av världens stora dokumentärfilmare. Jan Troell, som också fotograferar och klipper själv, var arton när Sucksdorff fick sin Oscar. När beundraren intervjuades i Populär fotografi 1966 var han aktuell med Här har du ditt liv. ”Den som verkligen har haft betydelse för mig i början är Sucksdorff, eftersom jag var, och är, väldigt naturintresserad och naturfotografering blev inkörsporten för mig. En jul fick jag hans bok Gryning med bilder från hans kortfilmer. [Jag] hade ännu inte sysslat med filmning, men njöt av uppförstoringarna från filmrutorna.”

Om Sucksdorffs naturbilder präglat svenskt filmfoto, har hans syn på sanning påverkat hela dokumentärgenren. ”Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna.” Det stora äventyret fick pris i Cannes, och Sucksdorff ett hedersomnämnande. Kortfilmen Indisk by (1951) hade året före fått juryns specialpris. I Berlin fick Det stora äventyret silverplaketten, och långfilmerna En djungelsaga (1957) och Mitt hem är Copacabana (1965) hyllades av svenska kritiker. Sucksdorff hade flyttat till Brasilien efter sin illa åtgångna spelfilm Pojken i trädet (1961). Filmen om gatubarnen i Rio blev hans revansch, och fick en Guldbagge 1965. 1994 fick Sucksdorff en Guldbagge för sitt livsverk. I Jarls dokumentär ryggar den 87-årige regissören inte för frågorna om konstens uppgift och filosofin bakom filmerna. ”En uppgift är att sprida kunskap… Jag personligen är övertygad om att allt liv är besjälat, att naturen är besjälad.” Han citerar en nunnas ord om att ”… till ögat föra skönhet och till örat harmoni” Detta är naturens uppgift, menar han. Stefan Jarl drar en parallell till Dostojevskij, som i Idioten låter furst Mysjkin säga att skönheten ska rädda världen. Suckdorff nickar. ”Skönheten ska rädda världen.”

Text: Nina Widerberg, filmskribent, 2016

Lästips:

  • Edström, Mauritz, Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen (Stockholm: PAN/Norstedts, 1968)
  • Film & TV nr 2, 2001 (Minnesnummer över Arne Sucksdorff med artiklar av bland andra Leif Furhammar och Bengt Forslund.)
  • Gullers, K. W. och Arne Sucksdorff, Råd som ger resultat!: 12 fotoråd / 7 filmningsråd (Stockholm: Fotohandl. Riksförb., 1958)
  • Jönsson, Mats, Jönsson, ”Performative nature: The nature of Sweden in Arne Sucksdorff’s wartime documentaries”, G Iversen och J K Simonsen (red.), Beyond the visual: Sound and image in ethnographic and documentary film (Höjbjerg: Intervention Press, 2010)
  • Sucksdorff, Arne, En drömmares väg – memoarer (Stockholm: Streiffert, 1994)
  • Sucksdorff, Arne, Gryning: Strövtåg med filmkamera (Stockholm: Nord. rotogravyr., 1950)

Visar 1-12 av 12 filmer