Bakomfilm Nattvardsgästerna Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Bakomfilm Nattvardsgästerna (1961)

Bakomfilm Nattvardsgästerna med kommentarer av Katinka Faragó.

  • Kategori Kultur och nöje
  • Tema Sven Nykvist, Unesco:s Världsminne: Ingmar Bergmans Arkiv (SFI)
  • Längd 49 minuter
  • Medverkande Ingrid Thulin, Gunnar Björnstrand, Gunnel Lindblom, Kolbjörn Knudsen, Olof Thunberg, Eddie Axberg, Lars-Owe Carlberg, Karl-Arne Bergman, Ingmar Bergman, Katinka Faragó, Vilgot Sjöman, Rolf Holmqvist, Börje Lundh, Gullan Westfelt, Stig Flodin, Brian Wikström, Sven Nykvist, P.A. Lundgren, Erik Nordgren, Karl Pettersson
  • Regi Ingmar Bergman
  • Speaker Katinka Faragó
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 16 mm, normalbild (1:1,37), svartvit
  • Arkiv Svenska Filminstitutet
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Sven Nykvist

Sven Nykvist är mest känd som Ingmar Bergmans filmfotograf men hans avtryck i filmhistorien är långt större än så. Han fotade för bland andra Andrej Tarkovskij och Woody Allen, samt många av sin tids stora svenska regissörer. I den här texten tecknar Jan Holmberg bilden av en fotograf med en enastående förmåga att förstå både ljus och regissörer, samt undrar hur den koloniala blicken påverkat hans konst.

”Ja, vi har bättre moln idag.” Det är Sven Nykvist (1922-2006) som säger det under ett samtal återgivet i Sätta ljus, en dokumentärfilm om Nykvists arbete med Andrej Tarkovskijs Offret (1986). Fotograf och regissör betraktar himlen och solen, hur ljuset faller över sceneriet. Via tolk diskuterar de olika lösningar, och det är då som Nykvist nöjt konstaterar att molnen för närvarande är samarbetsvilliga. Den lakoniska, vardagliga repliken sammanfattar ändå på något sätt Sven Nykvists gärning. Hans konst var aldrig bara hans, den tillkom i en ständig förhandling – med regissör, manusförfattare, elektriker, scenograf, skådespelare och, som här, med naturen själv.

Sådant är filmfotografens arbete. Men kanske särskilt för just Nykvist, som i samma dokumentär beskriver hur hans insats handlar om att översätta manuskriptet till fotografisk form, och skapa en relation till det övriga teamet. John Ford lär ha sagt att han aldrig tittade i kamerasökaren, ”det skulle vara en förolämpning mot fotografen.” Så skulle knappast Nykvist ha uppfattat saken. På bilder och i bakomfilmer där vi ser honom i arbete med vilken världsregissör det än är fråga om, slås man av hur tätt de jobbar tillsammans, alltså bokstavligen. Nykvists långa gestalt kurar ihop sig bakom kameran, alldeles intill en Bergman eller en Tarkovskij, som i en omfamning. Hans sätt att sätta ljus, ”med denna svårbeskrivbara intuition, som är hans adelsmärke”, är enligt Ingmar Bergman det som gör Nykvist till världens främsta ljussättare. Men hans största talang kanske ändå var samarbetsförmågan; relationsskapandet till övriga medarbetare och till den film som ska bli till.

De formativa åren

Sven Nykvist föddes 1922 i Moheda i Småland, men växte upp på Lidingö, på Missionsförbundets barnhem medan föräldrarna var på mission i Kongo. Tills han var tio träffade Nykvist därför knappt sin mor och far – en erfarenhet som kanske formade begåvningen för att bygga relationer i arbetet. Av betydelse var säkert också fadern Natanaels fotografiintresse. Redan 1908 hade han med sig en kamera till Afrika med vilken han dokumenterade missionsstationens arbete. I sin memoarbok Vördnad för ljuset citerar Sven Nykvist ett brev från fadern till sin första hustru (som dog under födseln av Svens halvsyster) om hur Natanael övar sig ”i konsten att fotografera och [har] inrättat ett primitivt mörkrum i tvättrummet.” Vid femton års ålder köper Nykvist sin första filmkamera, en 8mm Keystone. Anledningen ska inte i första hand ha haft att göra med det senare karriärvalet, utan för att han ville bli bättre på höjdhopp genom att filma sig själv i ultrarapid. Det visade sig emellertid att talangen var större för fotografering än för friidrott, och efter realskoleexamen året därpå kommer han in på en fotografskola. Som sextonåring är han yngst i klassen (de flesta är runt de tjugo) men går ändå ut som kursetta.

Efter att i tio år och på otaliga filmer ha ställt in skärpan, tagit stillbilder och gjort annat som tillkommer B-fotografen, får Nykvist i början av 50-talet förtroendet att bli A-fotograf och under samma år (1953) får han arbeta med de två regissörer som skulle komma att betyda mest för honom som yrkesman: Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Med den senare skulle visserligen inte samarbetet börja på allvar förrän i början av 60-talet, men deras första möte skedde med interiörscenerna i Gycklarnas afton som Nykvist blixtinkallades för att ta eftersom den tilltänkta fotografen dragit till Hollywood. För Alf Sjöbergs Barabbas var det samma sak fast tvärtom; där fick han ta exteriörscenerna. Snart nog får Nykvist vara chefsfotograf för hela filmer, ofta prestigeprojekt som Harry Martinson-filmatiseringen Vägen till Klockrike (Gunnar Skoglund, 1953) och Salka Valka (Arne Mattsson, 1954) efter Halldór Laxness roman. Under 50-talet arbetar han sedan för Sandrewsbolaget och gör filmer med Arne Mattsson, Alf Sjöberg och andra av tidens stora regissörer. Den allra största, den vars filmer snart ska göra Sven Nykvist världsberömd, är däremot knuten till Svensk Filmindustri. Men med Jungfrukällan (1960) börjar Nykvists och Ingmar Bergmans samarbete på allvar.

Tjugo minuter in i Bakomfilm Nattvardsgästerna ser vi Nykvist och Bergman diskutera en kamerainställning för en av scenerna i kyrkan. Filmen är inspelad stumt, så vi hör inte vad de säger till varandra. Ändå märks respekten och förtroendet som fotograf och regissör har för varandra. Efter att Bergmanfilmer som Tystnaden (1963) och Persona (1966) gör internationella succéer, där inte minst fotot hyllas, börjar Nykvist bli alltmer efterfrågad på världsmarknaden och under 70- och 80-talen arbetar han med regissörer som Woody Allen, Louis Malle, Roman Polanski, Volker Schlöndorff och Andrej Tarkovskij. Parallellt gör han några av sina mest berömda filmer med Bergman, som Viskningar och rop (1972), Höstsonaten (1978) och Fanny och Alexander (1982), för vilken han får en Oscar för bästa foto.

Filmfotografens hantverkskunnande

Hur känner man igen en Nykvistfilm? Det är svårt att tala om särart för en filmfotograf. Arbetet är underkastat regissörens vision och inte minst, som Nykvist alltid påpekade, vad manuskriptet fordrade. Hans samarbeten med Woody Allen kan tjäna som exempel. Allen ville helt säkert samarbeta med Nykvist på grund av husguden Bergman, och i deras första film tillsammans, En annan kvinna (1988), syns nog en del av det som kallas för ”nykvistare”, det vill säga en bild på två ansikten och en tekopp. Men i Små och stora brott (1989) finns inte mycket av den varan – en annan film, en annan typ av foto. En bra filmfotograf ska inte ha en egen stil, men ett obestridligt hantverkskunnande. För Bergman kunde det vara täta närbilder i interiörer med så lite artificiellt ljus som möjligt; för Polanski helbilder med vidvinkelobjektiv och komplicerade scenerier. ”Öppningsbilden till The Tenant/Hyresgästen, är nog den svåraste kameraåkning jag har gjort”, har Nykvist sagt om Polanskis film från 1976. Sven Nykvist var verksam över hela världen men föredrog det nordiska ljuset, de långsamma gryningarna och skymningarna, årstidernas växlingar – skiftningar som Sven Nykvist kanske mer än någon annan lyckats fånga, inte minst i den egenregisserade Oxen (1991) som fallit i orättvis glömska.

Nykvist gjorde flera filmer om det Afrika för vilket hans föräldrar offrade viktiga delar av sitt föräldraskap. Själv hade han över huvud taget inte varit där förrän han fick uppdraget att dokumentera Missionsförbundets verksamhet i Kongo, något som skulle resultera i filmerna I fetischmannens spår (1948) och Natten försvinner (1948). De är filmer av sin tid och redan titeln Natten försvinner säger en del om filmens budskap. För mer om Nykvists Afrikafilmer och deras koloniala blick hänvisar jag till Nadi Tofighians läsvärda artikel ”Sven Nykvists filmer för Svenska Missionsförbundet” här på Filmarkivet.se.

Ett tillägg, bara. Kanske den föreställning som han fått med sig sedan tidig ålder om ”det svarta Afrika” till vilket européer som hans föräldrar skulle ”sprida sitt ljus”, präglat hans arbete på ett mer genomgripande sätt. Mot den mörka kontinenten står det nordiska ljuset – det ljus som ingen fångat bättre än Sven Nykvist. ”Ja, vi har bättre moln idag.”

Text: Jan Holmberg, fil. dr. i filmvetenskap och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, 2022

Lästips:

Bergman, Ingmar, Bilder (Stockholm: Norstedts, 1990)
Bergman, Ingmar, Laterna magica (Stockholm: Norstedts, 1987, ny utgåva 2018)
Nykvist, Sven (i samtal med Bengt Forslund), Vördnad för ljuset: Om film och människor (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1997)

Tema Unesco:s Världsminne: Ingmar Bergmans Arkiv (SFI)

Ingmar Bergman lämnade mängder av material efter sig, utöver spelfilmerna. Samlingen är inte bara filmhistoriskt intressant, utan också ett dokument över den tidens större kultur- och samhällsrörelser. 

När Ingmar Bergmans manuskript till den tänkta filmen Kärlek utan älskare hade refuserats av tre olika producenter förpassade upphovsmannen, som framgår av en anteckning i dokumentets slut, texten till ”arkivets avd. orealiserbara visioner och drömmar.” Att detta arkiv faktiskt existerade var det få som visste, särskilt som Bergman själv vid upprepade intervjutillfällen påstod sig aldrig spara någonting och över huvud taget vara blankt ointresserad av vad som hände med hans verk efter att han själv ansåg sig färdig med det.

Med publiceringen av självbiografierna Laterna magica (1987) och i ännu högre grad Bilder (1990) lät sig något anas, eftersom han ofta hänvisar till arbetsböcker och opublicerade manuskript som om han hade dem tillgängliga. Men det var först 1998 som det verkliga förhållandet blev känt, med ett tillsynes spontant yttrande helt apropå. Det var när filmforskaren och Bergmanexperten Maaret Koskinen hade blivit uppringd av Bergman i ett annat ärende som avslöjandet kom. Koskinen beskriver det hela bäst själv:

Mitt i telefonsamtalet kom det: ”Hördudu. Jag har ett rum här på Fårö, det är fem gånger fem kvadrat och här har jag samlat på mig alltmöjligt, serru, det är en jävla kökkenmödding. Skulle du vilja ta dig en titt på det?” (Koskinen, I begynnelsen var ordet, s. 12)

”Kökkenmöddingen” visade sig vara en enastående samling skisser, utkast, handskrifter, publicerade och opublicerade manuskript, fotografier och mycket mer från Bergmans hela karriär. Under två års tid arbetade Maaret Koskinen i Bergmans hem på Fårö med att bringa ordning i en ganska kaotisk samling av material i olika stadier av förfall. Resultatet blev en grundläggande inventering och boken I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap (2002).

Ett arkiv blir till

Kommen till sitt åttionde levnadsår var Bergman nu alltså beredd att offentliggöra sitt arkiv och dessutom att avbörda sig det. Till slut föll valet på Svenska Filminstitutet, vars dåvarande vd Åse Kleveland svarade på gåvan med att ta initiativet till en stiftelse i vilken skulle ingå Bergmans viktigaste arbetsgivare genom åren: AB Svensk Filmindustri, Dramaten och Sveriges Television.

2002, samma år som Bergman regisserade sin sista pjäs på Dramaten, bildades så Stiftelsen Ingmar Bergman av de tre forna arbetsgivarna och med Filminstitutet som ordförande; den senare institutionen tog också på sig ansvaret för att samlingarna skulle bli till ett verkligt arkiv. Margareta Nordström, som nyligen pensionerats från tjänsten som chef för Filmhusets bibliotek, anställdes för att ta sig an uppgiften att sortera och katalogisera samlingarna som nu kommit att bestå av tiotusentals enskilda objekt. Riksbankens Jubileumsfond finansierade byggandet av en databas och en webbplats om Ingmar Bergmans konstnärsgärning.

Det tog Nordström och en stab av assistenter flera år att först identifiera, datera, sortera och katalogisera de tusentals dokumenten, men till slut hade det ”arkiv” som Bergman ibland nämnde men få tog på allvar (knappt ens han själv) blivit Ingmar Bergmans Arkiv. Det består nu av drygt femtio hyllmeter, och 2007 upptogs arkivet av Unesco som ett världsminne.

Författare och filmmakare

Bergman var en skrivande regissör. Inte bara skrev han de allra flesta av sina filmmanus själv och inte bara var han författare i egen rätt (till en ansenlig mängd prosa, dramatik och essäistik, varav mycket förblivit opublicerat) – han använde hela tiden skriftmediet för självreflektion, som i otaliga dagboksliknande anteckningar eller för att dokumentera sin kreativa process i vad han kallade sina ”arbetsböcker”.

Ingmar Bergmans Arkiv erbjuder därmed en unik insikt i Bergmans arbetsmetod. Tillkomsten av en film eller en teateruppsättning kan ofta spåras från ax till limpa: utkast, arbetsbok, handskrivet manuskript, maskinskrivet dito i olika, korrigerade versioner och till sist ett regimanus – allt har bevarats av upphovsmannen och finns numera tillgängligt för forskning.

Men Ingmar Bergmans Arkiv är inte bara av intresse för bergmanfanatikerna. Tack vare Bergmans centrala position i svenskt och internationellt kulturliv utgör arkivet en portal till ett flytt nittonhundratal som plötsligt blir märkvärdigt levande. Att studera regimanuset till 1943 års uppsättning av Kaj Munks Niels Ebbesen (förbjuden i det ockuperade Danmark) får en kuslig autenticitet i vetskapen om att Munk några månader efter premiären skulle mördas av nazisterna. I en brevväxling mellan Bergman och hans amerikanske agent blir det sena sextiotalets New Hollywood synlig i konturerna. Att ta del av dagboksanteckningar från perioden i skarven 70–80-tal när Bergman är i frivillig München-exil, bär vittnesbörd om en av terrorismen paranoid förbundsrepublik. Och så vidare.

Att spara allt

Hur mycket Bergman än själv påstod sig vara ointresserad av att spara någonting är det alldeles uppenbart att hans arkivariska passion ibland gränsade till ett slags arkivsjuka, där det första symtomet är begäret att spara allt. Således finns i arkivet vid sidan av originalmanuskriptet till Persona eller arbetsboken till Fanny och Alexander sådant som räkningar, gruppkorsband om snöröjning i området där Bergman bodde, information om skadedjursbekämpning eller veckomenyer (söndagen den 17 november 2006, till exempel, åt Bergman kalvbullar, sås, lingon, pressad potatis och farsdagstårta).

Arkivet gör ingen skillnad mellan ett originalmanuskript med verkshöjd och ett banalt inköpskvitto. Ett arkiv är en tidskapsel som försänker besökaren i det förflutna. Där vistas hon bland högt och lågt, stort och smått. Vad som ger vem svindel kan man inte veta.

Jan Holmberg, doktor i Filmvetenskap och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, 2019.

Lästips:

  • Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955–1974 (Stockholm: Norstedts, 2018).
  • Bergman, Ingmar, Arbetsboken, 1975–2001 (Stockholm: Norstedts, 2018).
  • Holmberg,Jan, Författaren Ingmar Bergman (Stockholm: Norstedts, 2018).
  • Koskinen, Maaret,  I begynnelsen var ordet. Ingmar Bergmans tidiga författarskap (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2002).
  • Koskinen, Maaret ochMats Rohdin, Fanny och Alexander: Ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmor (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005).
  • Rossholm, Anna Sofia,  Ingmar Bergman och den lekfulla skriften(Göteborg: Makadam, 2017).
  • Zern, Leif, Se Bergman (Stockholm: Natur & Kultur, 2018).

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!