En historisk tillbakablick på området runt Mariatorget i Stockholm. Bland annat ser vi panorering över Klara med Klara kyrka, bangården, Klara sjö. Nybyggda hyreshus i funkisstil. Nybyggda hus med byggnadsställningar vid Adolf Fredriks torg. Skylt till biografen Rival och Aston Hotel. Kommers med julgranar. Gatuskylt med S:t Paulsgatan. Huset vid S:t Paulsgatan 13 där Södermalms första biograf låg. Gammalt bioprogram, biljettpriser för vuxna 25-35 öre, för barn 5 öre. Södermalms stadsplan för 300 år sedan med Fatbursjön. Karta med vinkelräta gator. Stillbild från gamla Söder, stor vinkelbyggnad, speakern talar om att Södermalm hade eget stadshus. Hus med elegant entré från senare tid. 1759 års brand, som skövlade Södermalm från Stadsgården till Timmermansgatan, illustreras med stillbild av söderkåkar i trä och karta. Kungörelse från 1768 om ny stadsplan för Södermalm. Hornstorget fick då namnet Adolf Fredriks torg. Målning av ryttarspel med medeltida prakt, som ägde rum under Gustav III:s tid, vid Adolf Fredriks torg. Målning av borgerskapet som paraderar inför den segerrike konungen 1790. Panorering över Adolf Fredriks torg med Per Hasselbergs staty ”Snöklockan”. Barn med hemsnickrad kälke. Fontänen ”Tors fiske” av A Wissler, nära. Fontänen med spelande vatten, folk på parksoffor runt omkring.
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips: