Tema Sven Nykvist

Olika koloniala strukturer har i århundraden dominerat vår syn på vår omvärld, och under 1800-talet blev idéer kring rashierarkier populariserade och fungerade som en pseudo-vetenskap. Sista årtiondena av 1800-talet var också en tid då tidigare icke-koloniserade delar av världen koloniserades av framförallt europeiska länder. Detta sammanfaller med när cinematografen utvecklades. Med film som verktyg gick det att representera människor på nya sätt, och filmskapare från Europa och USA begav sig ut i världen för att filma olika människor, kulturer och länder för att därefter distribuera och visa filmerna runtom i världen. Filmerna användes dels som utbildningsverktyg som visade gatubilder, människor och historiska platser från andra länder, och dels som ett kolonialt verktyg genom att representera andra människor som ociviliserade och därmed rättfärdiga kolonialism.

Etnografi är en metod för att utforska och beskriva andra människors kultur och samhälle. Filmskapare som gjorde etnografiska filmer och skapade en konstruerad bild utifrån en västerländsk blick, inkluderar Edward Sheriff Curtis, Robert Flaherty, samt Martin och Osa Johnson. Filmerna reproducerade vår västerländska förväntade bild av primitiva och ociviliserade platser. Etnografisk film eller film om andra folkgrupper handlar ofta mer om att fastställa våra föreställningar om dem, snarare än att göra en ärlig porträttering av andra människor. Detta skapar dikotomier mellan människor, som manifesterar sig i ett ’vi och dem’ tänk. De här filmerna av Sven Nykvist kan analyseras rent filmtekniskt, där vi ser panoreringar av slätter, växtlighet, träd, vattenled, byar, människor och djur från olika kameravinklar, vilket skapar ett poetiskt berättande. Samtidigt ger filmerna oss de bilder som vi förväntar oss att se i vår stereotypiska bild av den delen av världen: djungel, vattenfall, dans, vidskepliga traditioner, trumslagande män och nakna kvinnobröst. Det är lättare och intressantare att redogöra för de för oss ”konstigare” aspekterna av andra kulturer, samt fysiska och materiella attribut, än att försöka förstå deras sätt att tänka.

I fetischmannens spår (1948) är inspelad hos Svenska Missionsförbundet i Franska och Belgiska Kongo, och inleds med dramatisk musik där två unga afrikanska män slår på trummor. Redan filmens inledning ger en tydlig bild av vilket perspektiv filmen har: ”Det är endast ett par mansåldrar sedan det inre av Kongo upptäcktes. Under denna korta tid har landet genomgått en revolutionerande förändring på alla områden, och därtill har icke minst den kristna missionen bidragit.” Detta följs av berättarrösten som konstaterar: ”Det här är en film om människor i den egenartade, rika och primitiva världsdel vi kallar Afrika.” Det är framförallt berättarrösten som tydliggör den koloniala blicken i den här filmen, vilket också understryker filmer och dess betydelse i stor utsträckning skapas genom redigering, samt pålagda berättarröster och texter. Filmen fortsätter med beskrivningar såsom: ”Blodet svallar gärna häftigare” och ”Här gäller urskogens egen lagstiftning”. Vidskepelse är ett centralt motiv i berättelsen, och livet i Kongo beskrivs som: ”Man lever nära liv och död här. Nära det primära, och ändå långt borta. Långt borta i trolldomens och fetischmäns spökliknande djävulskvarter.”

I filmen ser vi en sjuk, sexårig pojke behandlas av en afrikansk medicin-/fetischman. Detta följs av en iscensatt sekvens där en vit man kommer, med följd att alla kongoleser springer därifrån, och rekommenderar den sjuka sonens moder att ta honom till de vita vid missionsstationen i Sanaga. När sexåringen blir behandlad av de vita, redogör berättarrösten för den lilla pojkens tankar: ”Skulle den vita kvinnan döda mig? Hade inte fetischmannen sagt att de vita äter de svarta så att dessa dör, och att de vita sen tar de svartas själar hem till sitt land.” Han blev frisk efter ett tag och fick lära sig språk och matematik vid missionsstationen: ”En ny värld – mitt i den svarta världen – öppnade sig.” Därefter lär han sig franska, utbildar sig till sjukskötare, arbetar vid missionsstationens sjukhus, finner kärleken och gifter sig i kyrkan. Medan de är i kyrkan och firar, avslutas filmen med berättarröstens utsaga: ”Än hörs trummorna där ute. Än bedriver fetischmännen sina svartkonster i byarna. Men i den dova hednalåten blandar sig en allt starkare dur-ton. En dur-ton av vad? Av något så enkelt, och ändå så svårt, som mänsklig samverkan.”

Natten försvinner (1948) är ”en film om den kristna missionens insats i kongofolkets snabba utveckling”. Vi får följa verksamheten i skolor och missionärers arbeten i byar. Vi ser en missionär besöka olika avlägsna byar, och med trumsignaler meddelas det när han går från by till by. ”Redan på långt håll skyndar byfolket honom till mötes, och han mottages med sång och glada tillrop. Det här är en stor tilldragelse i byns liv, och på glädjen av att motta den vita mannen kan ingen missta sig.” När han kommer till byn är de svarta skolungdomarna uppställda som i givakt och sjunger en sång för honom, där ljudet tydligt är pålagt efteråt. Han besöker skolan och gör en predikan. Samma voice-over röst verkar ha använts vare sig det är en svensk missionär eller kongolesisk elev eller lärare som talar. Därefter får vi följa missionärernas övriga verksamhet: hundratals människor som döps, stormöten med tusentals människor, fem par som vigs samtidigt, nattvarden, samt en ung vit pojke som går och hämtar kollekt från alla.

Filmiskt är det många scener som är filmade med grenar eller träd i förgrunden. En välgjord mass-scen är filmad i centralskolan där kameran panorerar och vi ser hundratals elever leka i grupper. De bästa eleverna sänds till centralskolorna vid missionsstationerna. Eleverna lär sig franska, och lärarkåren är till stor del från Kongo och själva utbildade i missionsskolan. En lärare i pojkskolan visar Sverige på en karta samt en bild på en isbjörn och säger: ”Från Sverige kom våra missionärer och förde till oss Evangeliet. Innan de kom var vårt land i mörker, men på grund av deras budskap har vi lärt känna Kristus.” I flickskolorna får de lära sig sjukvård och ”kvinnlig slöjd”. Flickorna kommer inte in i förvärvsarbete, utan gifter sig i unga år. Pojkarna däremot kan gå in i förvärvsarbete efter skolan, eller vidareutbilda sig i hantverk eller i prästseminarier. Filmen avslutas med tre svarta präster som knäböjer framför tre vita präster som prästviger dem, följt av ett stort kors, och texten: ”I detta tecken ha segrar vunnits. I detta tecken skola nya segrar vinnas.”

Filmen Bisi Congo: Ett litet reportage om Kongo förr och nu (1950) illustrerar utvecklingen i Kongo under de senaste decennierna genom att visa oljepalmsindustrin, kalkbrott, cementproduktion, snickerifabrik, boskapsskötsel, synen på äktenskap och kommunikationsverktyg, samt kontrastera det mot hur ”primitivt” bruket var tidigare. En såg från Sandviken presenteras, som något underligt/magiskt för de svarta. ”Hantverkens mystik”, säger berättarrösten. En av filmens första scener, med en vacker akrobatisk kamerarörelse som avslutas med ett vattenfall är en scen från I fetischmannens spår. Flera andra scener återanvänds också från den filmen, som t.ex. oljepalmsscenen, bröllopsscenen, trumspelande, scener från skolan, samt fetischmannen och den lilla pojken, medan scenen från snickerifabriken är tagen från Natten försvinner. Som helhet känns det med andra ord som en kompilationsfilm, som är fylld med scener från tidigare filmer. Speakerrösten tar dock helt över bilderna och ger dem ny mening. Bröllopsscenen visas till berättarrösten: ”Den hedniska ritualen håller i sig. Kvinnans människovärde skattas inte högt. Men missionspersonerna, de vitas utposter här i de svartas land, har fört in nya tänkesätt, nya värderingar.” Kommunikationsverktyg byggs ut och Kongo tar ”nya närmande kliv mot den civilisation som västerlandet kallar för sin”. Filmen avslutas med: ”Vart sedan detta inslag av den västerländska civilisationen kan leda? Ja, det är en helt annan historia.”

I många filmer används en annan plats som fond eller bakgrund för att berätta en historia om den vita mannens liv, äventyr och utforskande. Vördnad för livet (1952) är en film om läkaren, missionären, religionsvetaren och musikern Albert Schweitzer (1875-1965), som vann Nobels Fredspris 1952. Filmen inleds med Bach-musik och berättarrösten beskriver att Schweitzer ”omsätter den medicinska och kirurgiska vetenskapens rön bland primitiva människor”. Därefter görs en genomgång av hans liv: födelse, uppväxt, universitetsstudier, samt när han begav sig till Afrika, där han möttes av ”urskog och vatten”. Han byggde upp sjukhus och behandlade patienter med malaria, sömnsjuka, spetälska etc. ”för att i någon mån sona de brott som den vita mannen gjort mot de svarta – en botgöring för slavhandelns och människoföraktets dagar.” Vi hör afrikansk sång och musik i bakgrunden medan vi ser Schweitzers verksamhet, hans patienter och medhjälpare, samt berättarrösten som konstaterar: ”Den forne vilden, som för inte länge sedan botade alla sjukdomar med andebesvärjelser, är nu en pålitlig och skicklig assistent.” Berättarrösten fastslår att vördnad för livet är den västerländska kulturens nyckel, och det som har genomsyrat Schweitzer liv. Återigen avslutas filmen i en kyrka, den här gången i Gammalkil där Albert Schweitzer ger en orgelkonsert.

Nadi Tofighian, fil.dr. i filmvetenskap

Visar 1-4 av 4 filmer