För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Ungt rådslag (1958)

Bilder från SSU:s 15:e kongress som sammanträdde i Stockholm 24-28 augusti 1958. Glimtar från öppningsspelet, kongressen i arbete, utfykt till Björknäs, fest i Blå Hallen samt en kort presentation av den nye ordföranden.

  • Kategori Samhälle och politik
  • Tema Peter Weiss,Valfilmer
  • Längd 8 minuter
  • Medverkande Jan Malmsjö, Tage Erlander, Kurt Ward, Alfons Gidlund, Barbro Karabuda, Ragnar Edenman
  • Regi Peter Weiss
  • Foto Gustaf Mandal
  • Produktionsbolag Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit, 24 b/s
  • Arkiv Kungliga biblioteket
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Peter Weiss

Peter Weiss föddes 1916 i Tyskland och flydde med sin familj till Sverige 1939. Han blev en internationellt känd författare och dramatiker och under 50-talet en central person inom den experimentella filmen. "Som målare kan jag [...] anteckna ett rörelseförlopp och därmed skapa illusion av rörelse – men det avbildade förblir alltid statiskt. Det som jag har fixerat på bilden står utanför tiden som någonting oföränderligt. Som författare arbetar jag med tidens dimension. Jag har hela det förflutna och det närvarande till mitt förfogande, [...] rörligheten i min skildringsförmåga är obegränsad – men jag kan bara beskriva vad jag ser och hör. I filmen tar visionen form, och vi sugs och kastas mitt in i den." Peter Weiss föddes i Tyskland 1916. Familjen flydde undan nazisterna och kom till Sverige 1939. I sitt nya hemland gjorde han målningar som ingen ville köpa, och efter två volymer ville ingen ge ut hans prosalyrik heller. En viss framgång hade han med ett par pjäser där kropparna betydde mer än dialogen. I experimentfilmerna skulle han gå ännu längre. Här fälls det inte en replik. Något händelseförlopp finns det inte heller. "Filmens handling ligger i rytmen och rörelsen, i den associativa inre strukturen, i objektens poesi och spänningen mellan bildens olika komponenter", sa Weiss. Med "optisk musik" ville han återge det sammansatta i våra upplevelser och "vidga vår förmåga att uppfatta tillvaron". Kroppar, geometriska former, kontraster, dissonanser (och en hamster). Weiss sex experimentfilmer är alla färgade av surrealismen, och sannolikt också av regissörens psykoanalys. Han gör collage av bild och ljud: "[...] de akustiska fenomen som omger vårt liv [...] visar, när de används som musikalisk substans, sin rikedom av rytmer och klangfärger. De utövar en starkt atmosfärskapande och eggande verkan. Jag tänker på allt slags maskinljud, på båtsirener, på trafikljud i staden, på ekande steg, avlägsna och obetydliga röster, på det suddiga slamret som hörs genom väggarna i ett hyreshus." Många har menat att det var filmen som gav Weiss ett språk. Böcker han skrev på svenska blev inte utgivna. Det som hänt i Tyskland fick honom att känna motvilja mot sitt modersmål. I denna kamp med orden verkade filmen befriande. Efter de uppmärksammade kortfilmerna och en bok om avantgardefilm gjorde Weiss en rad hyllade dokumentärer. 1959 kom hans enda långfilm: den surrealistiska Hägringen, där han ville "skildra en outsiders situation i stadens stora maskineri". När Weiss i början av sextiotalet började skriva på tyska, översattes hans böcker till svenska. Det internationella genombrottet blev pjäsen Mordet på Marat, som spelades världen över och följdes av en lång rad sceniska verk. Weiss fortsatte som prosaist, och 1976-81 publicerades Motståndets estetik, en väldig kollektivroman om kampen mot fascismen. I Situationen från 1964 räknar författaren upp "dem vars meddelanden hade nått honom, Artaud, Beckett, Ionesco, Adamov, Henry Miller, Jean Vigo, Luis Bunuel, Carl Dreyer, Sidney Peterson, Cocteau, Man Ray, Léger, Picasso, Ernst, Nerval, Lautrémont, Dali, Klee, Gris, Magritte, Giacometti, Matta, Varèse, Stravinsky, Klebe, Henze, Stockhausen, Messiean [Messiaen], Pierre Henri, Schönberg, Nono, Breton, Jarry, Rimbaud, Apollinaire, Redon, Van Gogh, Gauguin, Henri Rousseau, Blake, Philipp Otto Runge, Büchner, Stifter, Conrad, Kafka, Wright, Patchen, Jahnn, Michaux, Céline, Brecht" Åtta dagar innan han dog (1982) skrev Weiss till två tyska universitet och förklarade varför han inte kunde bli hedersdoktor: "Och även om det ser ut som om Motståndets estetik vore en stort anlagd roman om en historisk epok med en medvetet genomförd psykologisk och politisk utvecklingslinje, så är det för mig dock snarare uttryck för en metod, som har sin grund, inte i motsättningarna och kollisionerna i den yttre realiteten, utan i drömmens svårfångade element. [...] Jag ber alltså Er och Era medarbetare att ta emot mitt hjärtliga tack för Ert initiativ, men att även i fortsättningen betrakta mig som en utanförstående, som en företrädare för dem som utanför de erkända bildningsvägarna försöker formulera något som angår det mänskliga samlivet." Text: Nina Widerberg (2015)

Tema Valfilmer

Valfilmer

Många har kallat filmen för 1900-talets konstform. Tidigt förstod man att utnyttja mediet för sina politiska syften, inte minst under tiden för andra världskriget. Det var inte bara det tyska nazistpartiet som gjorde propagandafilmer, utan även USA och Sovjet. Lenin skall bland annat ha sagt: ”Av alla konstformer är filmen för oss den viktigaste”. Många av de mest kända regissörerna i Hollywood, som John Ford, John Huston och Frank Capra, gjorde under krigsåren verk vars syfte var att rättfärdiga USA:s inblandning i kriget och stärka den nationella självkänslan.

Under perioden 1928 -1962 producerades ca 150 valfilmer i Sverige, varav drygt 80 av dem kan ses på Filmarkivet.se. De flesta partier använde valfilmer men särskilt Socialdemokraternas står ut eftersom de under många decennier var det statsbärande partiet. Pressen ansågs vara det viktigaste mediet i Sverige fram till televisonens inträde även om filmen blev alltmer populär för att utbilda och påverka folket.

Bland guldkornen räknas Socialdemokraternas film Skattefria Andersson där huvudpersonen spelas av Stig Järrel, en väldigt populär skådespelare vid den tiden. I filmen är Andersson trött på att betala mycket skatt, eftersom det enligt honom inte blir något över till annat. I en mardröm erfar han hur samhället skulle se ut om han slapp att betala skatt. En annan av den tidens mest kända skådespelare, Carl-Gustaf Lindstedt, gjorde en valfilm för Högerpartiet (sedermera Moderaterna). Av de andra riksdagspartierna märks även Bondeförbundet (senare Centern) som ofta lyfte fram vikten av den svenska landsbygden i sina filmer.

Kännetecknande för många av filmerna på webbplatsen är att de består av kända politiker som talar direkt till publiken, som Per Albin Hanssons uppmaning till deltagande i 1944 års val och Thorbjörn Fälldins förklaringar i Fritt fram för Centern 3 (1966). Ett annat utmärkande drag är att det i flera filmer förs samtal mellan familjemedlemmar där någon till slut övertygar de andra om ett visst partis förträfflighet framför andra partier. Ett exempel på en sådan valfilm är Folkpartiets Vårt bygge – på hem och samhälle (1936).

Arash Kermanshahani, redaktör Filmarkivet.se, 2018

Vet du något mer om denna film?

Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!