För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Tabu – trailer (1977)

Trailer för Tabu.

  • Kategori Övrigt
  • Tema Filmtrailer,Queer
  • Längd 2 minuter
  • Medverkande Kjell Bergqvist, Lickå Sjöman, Halvar Björk, Gunnar Björnstrand, Viveca Lindfors, Frank Sundström, Heinz Hopf, Lars Amble, Olle Björling, Stig Ossian Ericson
  • Regi Vilgot Sjöman
  • Manus Vilgot Sjöman
  • Foto Lasse Björne
  • Musik Bengt Ernryd
  • Producent Jörn Donner
  • Rättigheter AB Svensk Filmindustri
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, vidfilm (1,66:1), optisk mono, färg
  • Arkiv Svenska Filminstitutet
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Filmtrailer

Filmtrailern må vara ett bihang till själva filmen men har naturligtvis sin alldeles egna historia. Idén att locka publik genom att kortfattat sammanfatta eller förhöja filmens innehåll kom tidigt. I samband med en serie filmer som gick under namnet What Happened to Mary skapades 1912 vad som kommit att anses vara den första filmtrailern. De tolv avsnitten avslutades alla med en cliffhanger och en textskylt med budskapet: ”The next incident in the series of What Happened to Mary will be shown a week from now.” Därav ordet trailer, på svenska släpvagn, alltså något som kommer efter huvudattraktionen.

Till en början var trailrar väldigt enkla men från 1915 bestod de ofta av scener ur filmen. Teknikutvecklingen gjorde också att det snart var möjligt att göra både wipes och bildmixningar. 1919 började ett företag som hette National Screen Service (NSS) att på eget bevåg göra trailrar som de sålde till biografägarna. NSS skulle komma att dominera trailermarknaden långt in på 80- talet. Det var först på 60-talet som filmbolagen själva började erbjuda gratis trailers till biograferna.

Den första ljudtrailern kom i samband med Jazzsångaren (1927) och i slutet av 30-talet hade många trailrar egenkomponerad musik. Med ljudfilmen introducerades även berättarröster, så kallade voice-overs. Från 1940-talet och framåt hördes radiomannen Art Gilmores röst i närmare 3000 trailrar och Don LaFontaines, även kallad för “Thunder Throat” och “Voice of God”, i närmare 5000 trailrar. LaFontaine tillskrivs även det (ö)kända trailernarrativet som inleds med: “In a world…” eller “In a time…” som sedan kommit att imiteras av andra. Sedan 90-talet har användandet av voice-over blivit allt mer sällsynt.

Efter andra världskriget förändras amerikanernas levnadsvanor på ett sätt som även kom att påverka filmbranschen. Idén om staden som centrum utmanades av förorterna, och i babyboomens tid blev plötsligt mysiga hemmakvällar framför tv:n biografernas största konkurrent. Detta tvingade även fram en förändring i hur man marknadsförde filmerna. 50-talets trailrar, särskilt inom B- filmsgenren präglas av allt mer braskande grafik och löften om ”Total terror from outer space”, ”Horror” och ”Chills". De flesta trailrar från den här tiden påminner väldigt mycket om varandra och trycker ofta på kända namn i rollistan. De flesta var naturligtvis skådespelare men det fanns även ett antal regissörer som lyckats göra sig ett namn. En av dem var Cecil B. DeMille som i trailern till De tio budorden (1956) berättar om filmen genom att läsa stycken ur Bibeln och visa en tavla av den flamländske målaren Anthonis van Dyck. En annan regissör som ofta figurerade i sina trailrar var Alfred Hitchcock. I trailern till Psycho (1960) guidar han oss igenom filmens kulisser och i trailern till Frenzy (1972) flyter han förbi kameran i floden Themsen.

Från 1960-talet och framåt skulle tre personer komma att revolutionera trailerns formspråk. Två av dem var de grafiska formgivarna Saul Bass, som skapade den stiliserade armen i förtexterna till Mannen med den gyllene armen (1955) och Pablo Ferro, som plockades upp av Stanley Kubrick för att klippa trailern till Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964). Den tredje var filmklipparen Andrew J. Kuehn som hade ett förflutet som klippare för NSS men som efter att han lämnat företaget gjorde trailern till en konstform i sin egen rätt genom sin innovativa klippning. Det första exemplet på detta var trailern till Iguanans natt (1964) och så småningom skulle Kuehn arbeta nära regissören Steven Spielberg och göra trailrar till filmer som Hajen (1975) och E.T. (1982). Hajen fick också branschen att gå in i den nya så kallade Blockbuster-eran vilket gjorde att budgeten för trailerproduktion och annonsering ökade markant och allt fler filmbolag började köpa reklamtid i tv. På 60- och 70-talet påverkades trailerklipparna också av auteuridén vilket gjorde att regissörers namn, citat från kritiker och festivalutmärkelser allt oftare syntes på affischer och i trailersammanhang. Den amerikanska trailern till Bo Widebergs Joe Hill (1971) är ett exempel på detta.

I Sverige imiterade länge trailrar sina amerikanska förlagor när det gäller voice-over, grafik och bombastisk musik som i Arne Mattson-deckarna När mörkret faller (1960) och den suggestivt klippta Nattmara (1965). Två viktiga svenska trailerklippare är Björn Stein (regissör till bland annat Känn ingen sorg) och Gregers Dohn. Dohn har gjort över hundra trailrar, varav en är Fucking Åmål (1998).Han menar att den stora skillnaden från när han började klippa trailrar på 90-talet är att nätet och sociala medier blivit en minst lika viktig plattform för trailers som biografen. Trailern till Borg (2017) var den första som tog hänsyn till detta faktum genom att anamma den så kallade thumbstoppern, det vill säga att trailern byggdes upp på ett sådant sätt att den genast skulle fånga publikens uppmärksamhet för att hindra dem från att scrolla vidare till nästa klipp.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen Filmarkivet.se, 2018

Lästips:
· Johnston, Keith M., Coming Soon: Filmtrailers and the Selling of Hollywood Technology (Jefferson, NC: McFarland & Co, 2009) · Kernan, Lisa, Coming Attractions: Reading American Movie Trailers (Austin: University of Texas Press, 2004) · Byrne, Robert, ”Coming Soon! Lantern Slide Advertising in the Archive”, Bo Florin, Nico de Klerk och Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016) · Hediger, Vinzenz, ”A Cinema of Memory in the Future Tense: Godard, Trailers and Godard Trailers”, James Williams m.fl (red.), Forever Godard: The Work of Jean-Luc Godard, 1950 to the Present (London: Black Dog Publishing, 2003)

Tema Queer

När Rosa Grünberg, iförd frack, bjuder upp Emma Meissner till dans i filmen Skilda tiders danser från 1909 anade nog ingen av dem att de skapade historia. Detta kan nämligen vara det allra första exemplet på svensk queerfilm. Värt att notera är att deras samkönade dans har släktskap med Dickson Experimental Short Film från 1895 där två män ses dansa med varandra ackompanjerade av en tredje man som spelar violin. Några år efter Skilda tiders danser, 1916, har Mauritz Stillers Vingarne premiär som av flera forskare anses vara den allra första långa queerfilmen – i hela världen. Reaktionerna från Vingarnes premiär var blandad och temat, en äldre manlig konstnär som blir kär i ynglingen som sitter modell för statyn Vingarne, ansågs för vågat. Detta trots att konstnärer som Carl Wilhelmson och Nils Dardel, generationsbarn med Stiller, vågade sig på homoerotiska teman i sina målningar.

Även kvinnorevolutionen i vårt land i början av 1920-talet avspeglades i filmerna under denna period. Kvinnokollektiv utan män i bild syns bland annat i Luffar-Petter (1922), Norrtullsligan (1923) och Flickan i fack (1926). Den som är utrustad med en queer blick kan se att det inryms mer än vänskap i vissa sekvenser i dessa filmer. Crossdressing, det vill säga kvinnor som bär manskläder och vice versa, är något som är tämligen frekvent i den svenska långfilmen under 20-, 30- och 40-talet. På Filmarkivet.se finns reklamfilmen Hylins Rakin (1940) .där en av 1900-talets skickligaste damimitatörer, Lasse Krantz, gör reklam för rakkrämen Rakin som gör det lättare för honom att imitera Greta Garbo. Både Hasse Ekman och Ingmar Bergman intresserar sig för homo- och bisexualitet i tidiga filmer som Ekmans Flicka och hyacinter (1950) och Bergmans Törst (1949). Efter dem kom regissörer som Arne Ragneborn, Mai Zetterling, Vilgot Sjöman som i bihandlingar vågade visa upp queera karaktärer.

Det skulle dock dröja ända till slutet av 70-talet innan det gjordes filmer där homosexualiteten tilläts ha en dominerande betydelse för handlingen. Eva och Maria (1983) och Bögjävlar (1977), som ni hittar på Filmarkivet.se, är båda av novellfilmslängd, spelades in samtidigt och sammanföll med att Socialstyrelsen 1979 avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexuella och båda finns att se på Filmarkivet.se. Det är anmärkningsvärt att det, till skillnad från så många andra länder i västvärlden, har tagit så lång tid för queera spelfilmer att få fotfäste i Sverige. Det var först på 90-talet som ”komma ut -filmer” som Pensionat Oskar (1995), När alla vet (1995) och Fucking Åmål (1999) kom och banade väg för filmer som Patrik 1,5 (2008), Kyss mig (2011) och Nånting måste gå sönder (2014). Dock är förekomsten av queerskildringar i svensk lång spelfilm i dag fortfarande sparsam.

Under rubriken Queer hittar du kortfilmer som alla är HBTQ-relaterade. Flera av kortfilmerna har rönt stor uppmärksamhet på framför allt Berlins filmfestival och vunnit Teddy Awards. Många av kortfilmerna har visats på mängder av LGBT-festivaler runt om i världen. Queer-temat fylls på kontinuerligt.

Text: Jan Göransson, redaktionen, Svenska Filminstitutet (2018)

Lästip:
• Ryberg, Ingrid, ”Between positive representation and camp performance: Three films from the Swedish lesbian and gay liberation movement”, Journal of Scandinavian Cinema, Vol 5, No 2, 2015 • Linder, Anna och Annika Ruth Persson (red.), Queera rörliga bilder / Queer moving images (Göteborg: ArtMonitor, 2017) • Schoonover, Karl och Rosalind Galt, Queer cinema in the world (Durham: Duke University Press, 2016) • Wallenberg, Louise,”Stilleristic women: gender as masque and ambivalence in the work of Mauritz Stiller”, Aura: filmvetenskaplig tidskrift nr 4, 2000. • Wallenberg, Louise, ”Straight heroes with queer inclinations: male film stars in the Swedish 1930s”, Sean Griffin (red.), Hetero: queering representations of straightness (Albany, NY: State University of New York Press, 2009)

Vet du något mer om denna film?

Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!