En film om ”Ättika och Ättika”. Demonstrerar skillnaden mellan ättiksprit och ättiksyra. Tillverkning av ättiksprit, senap och soja i fabriken Druvan i Göteborg. Visar hur Druvans ättiksprit kan användas i matlagningen.

Redan i mitten av 1700-talet hade skotten William Cullen experimenterat med artificiell nedkylning, men det var först på 1920-talet som det moderna kylskåpet såg dagens ljus. Uppfinnarna var svenska, Baltzar von Platen och Carl Munters, och deras produkt såldes snart till Electrolux, som kom att göra kylskåpet till en kommersiell succé.

Trots detta tillhörde inläggningar, saltningar, torkningar och rimningar fortfarande vardagen för 1940-talets husmor. Och hjälpmedlet framför andra hette ättika.

Kanske var det ett vanligt fenomen att dåtidens barn fick tag på ättikflaskan och började klunka i sig vätskan. En i alla händelser hälsovådlig sysselsättning, som Dr Pers Food och Druvans ättiksprit, nu ville råda bot på. Dricker du ättiksyra hamnar du på sjukhuset, droppar du däremot utspädd ättiksprit på dina sallader får du en förhöjd smakupplevelse. Den folkbildande doktorn i filmen lägger mycket tid på att förklara skillnaden mellan den kemiska vätskan ättiksyra, som utvinns som en biprodukt vid träkolning, och den biologiskt framställda ättikspriten, som odlas fram ur hyvelspån från bokträ. Ättiksyran var giftig, medan ättikspriten hade en förnämlig bouquet.

Vi får anta att de flesta husmödrar ändå kände till skillnaden, och dessutom hade koll på ättikspritens otaliga användningsområden. På 1940-talet hade man visserligen övergett de romerska legionärernas sedvänja att dricka utspädd kryddad vinättika, så kallad posca, men däremot kunde man använda ättikan för att lägga in allehanda grönsaker, marinera surstek och göra glasmästarsill.

Dagens balsamvinägerprovningar var fjärran 1940-talets ättiksyra. Visst var ättikan praktisk och välsmakande, men inget man snobbade med eller lagrade i 25 år på akaciafat.