Det är ett år före ljudfilmens genombrott i Sverige och i Uppsala är det ”business as usual”: ungarna flockas framför Slottsbiografens matinéföreställningar av Fyrtornet och Släpvagnen, ett danskt komikerpar som var mycket populära under stumfilmstiden. Denna stumfilm visas med ny musik av Matti Bye.

Utanför ”gosskolan” på Kungsgatan är det liv i luckan. Pojkarna springer runt och rider på varandras ryggar, slåss och gör sig till framför kameran. En av dem har rester av ett snöbollsanfall på ryggen. På samma gata ligger en flickskola, men där verkar pojkarna också ha tagit över, de fyller bilden med ett improviserat bandyspel.

Utanför Sidenhuset, som vi av textskylten får veta fyller fem år, står en man i överrock och hatt och ser förvirrad ut. Har han tagits på bar gärning när han köpte underkläder åt sin fru, eller åt sig själv? Två småpojkar går resultat in genom dörren. Vad ska de göra i en butik för damunderkläder?

I en annan del av stan cyklar arbetarna ut ur Nymans verkstäder med tydlig referens till bröderna Lumières första film, Arbetarna lämnar fabriken. Kameran står tryggt på andra sidan gatan och ser manskapet välla ut på gatan. Från vänster dyker tre vackra hästskjutsar upp och skrider värdigt förbi med kuskarna inbäddade i tjocka rockar på kuskbocken. Det är vår, men det är fortfarande kallt.

Det finns många filmer av det här slaget som bara registrerar ett mer eller mindre improviserat liv på en stadsgata. Det som man fäster sig vid i den här filmen är alla barnen. Utanför Slottsbion är det uppenbart att den film som håller på att spelas in framför våra ögon väcker större intresse än den som visas inne i biografen. Kameran betraktas som en god vän eller bekantskap, och det går nästan att se exakt när kontakten sker mellan olika barn och kameraögat. Det är ett spännande, nästan magiskt ögonblick, som drar in åskådaren i en svartvit värld där barnen har kortbyxor på vintern, rockar av ylle som blir tunga av regn och snö och bara i undantagsfall ser man en tjock halsduk eller en mössa med öronlappar.

En liten flicka fångar särskilt kameraögat. Hon är klädd helt i vitt och ser ut som en liten snöboll, eller en isprinsessa. Hon ser varken upprymd eller nyfiken ut. Ändå dröjer kameran vid henne som om den förväntade sig att något magiskt skulle kunna hända. Det gör det inte. Det är en bild som påminner oss om det svåra i att skapa filmkonst: det handlar uppenbarligen inte om att bara välja tilltalande objekt.