Transport av grisar i lastbil. En tredjedel dör av sjukdomar. Rödsjuka, svininfluensa, nyssjuka mm. Skötseln av stior, bättre föda, större utrymme, välordnad utevistelse är några botemedel.

Grisarnas hälsa var ett reellt problem för 40-talets svenska bönder. En tredjedel av alla svin dog i förtid, vilket innebar enorma intäktsbortfall, för att inte tala om djurens lidande.

Frågan om äldre tiders djurskötsel har diskuterats länge. Å ena sidan har vi bilden, inpräntad från Astrid Lindgrens Bullerby och Lönneberga, av människor som lever i yttersta harmoni med gårdens djur. Emil räddar halta hönor och tränar Griseknoen i agility. Å andra sidan finns en uppfattning att äldre tiders djurhållning ofta tog mer hänsyn till bondens avkastning än till djurens välmående. Undernärda kor, piskade hästar och oxar, och trångbodda svin och hönor.

Sanningen är, som vanligt, någonstans mitt emellan. Redan 1857 fick Sverige sin första djurskyddslag, och många bönder blev också dömda för övergrepp på eller oaktsamhet mot sina djur.

I efterkrigstidens Sverige skulle bönderna uppfostras ytterligare i djurhållningslära, och informationsfilmen om sjuka svin och friska grisar visar hur DDT löser de flesta av stians problem med skabb och löss. Samma år som filmen gjordes skulle också DDT:s uppfinnare, schweizaren Paul H Müller, belönas med Nobelpriset i medicin. Miljögiftets konsekvenser för miljön i övrigt var då fortfarande okända – det skulle dröja ytterligare fjorton år innan Rachel Carson ringde i varningsklockorna med sin ”Tyst vår”.

Men filmen har också ett påfallande modernt anslag när den framför att glada grisar också är friska grisar. Utomhusrastning av svinen var a och o för den moderna grisbonden på 40-talet, frågan är bara hur många som hörsammade uppmaningen. Det centrala var ju tydligen fortfarande inte grisarnas hälsa i sig, utan, som vanligt i 40-talets upplysningsfilmer, ”landets produktion och folkförsörjningens tillskott”.