För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Masthugget – ett stycke Göteborg som försvinner (1964)

En stilla promenad i det gamla Masthugget, på träkåkarnas och de pratglada originalens tid.

I ett av sina blogginlägg berättar fotografen Lars Epstein att Rolf Wertheimer alltid har varit hans egen förebild som fotograf ute på stadens gator. Båda två hämtade intryck och inspiration från den franske fotografen Henri Cartier-Bresson och hans berömda fotobok Images à la sauvette från 1952 som i USA fick titeln The Decisive Moment. På svenska blir bokens titel något i stil med Bilder tagna i smyg och i Rolf Wertheimers enda egna film, Masthugget, från 1964, finns tydliga spår av denna smygtittande blick.

Rolf Wertheimer var utbildad konstnär och född i Vasa församling i Göteborg. Han blev senare en av de stora Stockholmsfotograferna, men här återvänder han alltså till sin hemstad och den gamla stadsdelen Masthugget som i början av 1960-talet revs för att ge plats åt raka gator med hus i orange mexitegel.

Det börjar med en närbild på ett par gammelmanshänder. Istället för musik och berättarröst hör vi bara gatans egna vardagsljud. Det ger en intim känsla som förstärks av de väl valda blickfången: lakanen som svajar likt stolta segel på innegårdarna och påminner om närheten till hamnen och havet, gubbarna som nu är gamla och trötta och helst sitter nedanför Masthuggskyrkan och dricker öl, tanterna som fikar inne i de ruckliga husen och gärna öppnar fönstren mot gatan nedanför där buspojkar är i farten.

Jämförd med Anders Wahlgrens välkända filmer om förstörelsen av Stockholms innerstad och Klarakvarteren, är det här en mer lågmäld lovsång till en älskad stadsdel. Nej, den här filmen har mer gemensamt med Arne Sucksdorffs romantiska Stockholmsporträtt, Människor i stad (1947), i de rapsodiska bilderna och den liksom tankfullt flanerande kamerablicken. Vi bjuds på bilder och ljud från en stadsdel som håller på att försvinna. Ett ömsint, registrerande öga tar farväl, utan sentimentalitet eller upprördhet. Bara när buspojkarna går lös på ett av de gamla trähusen och slår sönder fönster och det krasar av glas och trä under deras snabba fötter, blir det outhärdligt, som om vi bevittande en misshandel på en när och kär person. Sedan kommer grävskoporna och allt jämnas med jorden.

Vet du något mer om denna film?

Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!