Filmen redogör för arbetet vid Hoburgs fyr, belägen på södra Gotland.
Vrakplundring var en lukrativ sysselsättning på Gotland ända in på 1500-talet. En ö, omgärdad av rev och undervattensskär, fjärran från lagens långa arm, var ett eldorado för kallblodiga personer som inte drog sig för att dryga ut kassan med segelfartygens rika laster. Enligt Albert Engström fanns till och med en bön på Fårö som bönderna bad för att ”låta ett stort skepp stranda på skär i natt”. 1846 förändrades allt detta. Säkert hade vrakplundring slutat vara ett reellt hot för östersjöseglare redan innan dess, men Hoburgs fyr skulle åtminstone göra gotlandspassagerna betydligt säkrare.
Redan Carl von Linné hade 1741 föreslagit en fyrplats på den höga Hoburgen på södra Gotland, men det skulle alltså dröja ytterligare drygt hundra år innan fyren blev verklighet. Snart skulle ett pärlband av fyrar lysa upp gotlandskusten. I dimma ljöd istället knallskotten, som varnade skepp om närheten till land, också då fyrljuset inte kunde urskiljas. 1951 byttes knallskotten på Hoburgs fyr ut mot en nautofon, eller mistlur. 1978, trettio år efter att filmen porträtterat de tre plikttrogna fyrarbetarnas idoga arbete, automatiserades fyren på Hoburgen.