En film om frivilligt lönsparande.

Flugighet är ett ord som man ofta snubblar över, när man besöker 1940-och 50-talet. Flugigheten kan närmast beskrivas som en gränslös men i grunden snäll lekfullhet, som tar sig uttryck i de mest absurda sammanhang, gärna med en spark i ändan åt den så kallade goda smaken och det goda uppförandet. Flugigheten fick fart av en amerikansk film som hette Hellzapoppin, på svenska Den galopperande flugan, som hade svensk premiär 1942. Efter det var det mycket som var flugigt men den som var lyckades bäst i denna säregna konst var nog Povel Ramel.

Här är det regissören Egil Holmsen som gör ett försök i flugighetens konst – i en film om att spara pengar. Det låter ju ganska knasigt, men kanske i själva verket ganska fiffigt då filmen riktar sig i första hand till unga människor mellan 18 och 25 år. En ung man med en mikrofon går runt i samhället och ställer en fråga till de som är unga: Sparar du?

1938 startades ett sparsystem som gick ut på att den som arbetade och var mellan 18 och 25 år, kunde lägga undan 15 {2df8d9956aee440d474e70de0a70155ed83062ec11eece3bfe11331830af3805} av sin lön varje månad. När arbetstagaren sedan blir 25 år kan han eller hon ta ut dessa pengar, som då har växt med en rejäl vinst. Det gick också att ta ut mindre belopp under spartiden, men då skulle man ha goda skäl, som t.ex. att man ville utbilda sig eller gifta sig.

I mitten av 1950-talet fanns det således gott om unga människor som både ville spara och hade sparat enligt detta system. Intervjuaren pratar med olika unga människor, t.ex. en idrottsman, en swingpjatt och en bonde, som alla ger sina perspektiv på sparandets för- och nackdelar. Men sedan får det vara nog med ordning och reda. Då smiter filmen iväg från sig själv och två av filmens tekniska medarbetare hamnar i stenåldern, där de blir jagade av en björn och träffar på en gubbe i en grotta som säger att han minsann sparar: ”Det duger ju inte att bara leva livets glada dagar – det kan ju komma en ny istid!”

Filmmakarna får dessutom in ett skämt i ordet ”galluperande”, som naturligtvis syftar på opinionsmätarnas upphovsman George Gallup.