Borås
Några glimtar från industristaden vid Viskan, en film om Borås 1937. Bilder från konfektionsindustrin, egnahemsbyggen, Ramnasjön och Ramnaparken.
Knallarna, 1500-talets omkringresande hemslöjdsförsäljare, drev fram Borås stadsprivilegier. Gustav II Adolf gav dem ett ultimatum, sluta upp med knallehandeln, eller grunda en stad där varorna kan förtullas. På så vis fick Borås stadsrättigheter 1622, och stadens handelsmän fick också unika privilegier att fortsätta med sitt handelsresande.
Under slutet av 1800-talet, då Borås nåddes av järnvägen, växte staden explosionsartat till att bli Sveriges tolfte största stad år 1900. Bakom befolkningsökningen stod också den framgångsrika textilindustrin, som alltjämt kommit att prägla staden. Sven Erikson, mannen som står staty i Borås vid den gymnasieskola som bär hans namn, lade grunden till denna industri med sina hemvävnadsprojekt och med landets första mekaniska bomullsväveri i Rydboholm 1834.
Kombinationen av knallehandel och textilindustri födde postorderföretagen. Marks J Emanuelssons var ett av de första 1909, liksom Wiskadals 1926, men efter kriget skulle fler följa: Rowells (1945), Ellos (1947), Haléns (1949) och Josefssons (1956). På 1970-talet var sötebrödsdagarna över i och med textilindustrins kris, då till exempel anrika klädföretaget Algots gick i konkurs. Fortfarande huserar dock Gina Tricot, Nordens mest expansiva modekedja under 2000-talets första decennium, i staden. Här finns också, sedan 1866, Textilhögskolan, där framtidens svenska modeskapare danas.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Stadsfilmer
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips:
- Mörner, Cecilia, ”Sven Nilsson Film revisited: Lokalfilm i världsarvsförmedlingens tjänst”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Persson, Erik, ”Kommunal reklam- och informationsfilm i Göteborg 1938 till 1964”, http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
- Snickars, Pelle, Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura förlag, 2001)
- Stigsdotter, Ingrid, ”Moderna Malmö”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)