För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Arbete åt alla! (1974)

En film från LO och SAP om arbetslöshet. Budskapet är hur viktigt det är med hög sysselsättning. Bilder från olika yrken där mer personal behövs. Olof Palme talar om hur man ska bekämpa arbetslösheten.

  • Kategori Samhälle och politik
  • Tema Curt Strömblad,Olof Palme
  • Längd 20 minuter
  • Medverkande Olof Palme, Gunnar Nilsson
  • Regi Curt Strömblad
  • Manus Curt Strömblad
  • Foto Åke Åstrand
  • Producent Curt Strömblad
  • Rättigheter Curt Strömblad Film AB
  • Produktionsbolag Curt Strömblad Film AB
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 16 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
  • Arkiv Kungliga biblioteket
  • Läs mer om filmen i SMDB

Landsorganisationen (LO) och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) ligger bakom filmen Arbete åt alla. Året är 1974 och internationellt sett ligger Sverige tillsammans med Danmark i topp när det gäller sysselsättning. Året innan hade en stor oljekris lamslagit i stort sett hela världen.

Filmen inleds med bilder från en byggarbetplats. Till bilderna hör vi Socialdemokraternas dåvarande partiledare Olof Palme tala om arbetets värde. Han avslutar med att säga "Genom arbetet kan människor tillsammans skapa ett bättre samhälle".

Trots den höga sysselsättningen är det viktigt med åtgärder för få ytterligare flera i arbete. "Det behövs nya grepp om vi ska klara dagens och morgondagens sysselsättningsproblem".

Olof Palme förklarar sambanden och samspelet mellan näringslivet och offentliga sektorn. "Det finns bara en väg att gå. Vi måste låta dom mänskliga behoven styra produktionen av varor och tjänster". Grunden för en bra sjuk- och ädrevård kräver ett slagkraftigt näringsliv, samtidigt som produktionsindustrin inte klarar sig utan en väl fungerande offentlig sektor. "Vi kan inte klara arbete åt alla utan att öka sysselsättningen sjukvård, utbildning, barntillsyn och mycket annat".

Man försöker belysa probelmatiken genom nedslag i "verkligheten" i form av minireportage och intervjuer. Vi får bland annat möta friställde textilarbetaren Harald Mattsson, besöka ett dagis och träffa en skogsarbetare.

Tema Curt Strömblad

Arbetarrörelsens förhållningssätt till film var kluvet under de första decennierna av 1900-talet. Under 1930-talet och framåt blev emellertid inställningen mer positiv, bland annat efter bildandet av Filmo (Folkrörelsernas filmorganisation) och köpet av det danskägda bolaget Nordisk Tonefilm. Från och med 1948 blev Nordisk Tonefilm till och med ett av Sveriges få integrerade filmbolag, dvs. att bolaget såväl producerade som distribuerade och förevisade film. Det var på Nordisk Tonefilm som Curt Strömblad (f. 1929) anställdes på kortfilmsavdelningen 1957, och det var där  han kom att jobba fram till att bolaget såldes till en privat aktör 1969. Därefter blev han frilansande. Strömblads bana i arbetarrörelsens tjänst rymmer ett imponerande antal filmproduktioner, men också viktiga kulturhistoriska insatser för att inventera, dokumentera och bevara arbetarrörelsens filmarv under förra seklet. Enligt Strömblads egna beräkningar producerade arbetarrörelsen 58 långfilmer för biografförevisning och närmare 500 kortfilmer under 1900-talet. Av kortfilmerna visades ett mindre antal som förfilmer på biograferna, medan merparten distribuerades i 16 mm-format till föreningar och skolor runt om i landet. Inte sällan åtföljdes filmerna av tryckt material som innehöll bakgrundsinformation, litteraturtips och diskussionsfrågor. Efterhand kompletterades 16 mm-filmerna med VHS-formatet för att möta den nya tidens tekniska krav. Strömblads egen kortfilmsproduktion som regissör sträcker sig  över ett åttiotal filmer i de mest skiftande ämnen, alltifrån storstrejken, ungdomsfrågor och bostadsmarknaden till filmer om konstnärer, människor med funktionsvariationer eller datoriseringens följder. När Strömblad anställdes vid Nordisk Tonefilm 1957 blev en av hans första uppgifter att bistå Olle Hellbom med att plocka fram bakgrundsmaterial till filmatiseringen av Storstrejken 1909 (1957). Tjugo år senare gjorde Strömblad en egen omarbetad version av stora delar av samma material, Storstrejken 1909 (1979), ett utmärkt exempel på historieskrivning som remediering av tidigare medieringar, men också på hur den historiska samtidskontexten förändrar filmens stil och tilltal (jfr till exempel voice-over, bakgrundsmusik samt filmernas inledningar respektive avslutningar). Just filmerna från 1970-talet, då socialdemokraterna efter flera decenniers regeringsinnehav förlorade makten, tillhör Strömblads mest explicita politiska alster. Inte sällan var det beställningsfilmer från LO, SAP och SSU, med titlar som Tillsammans är vi starka (1974), Vem äger Sverige (1977), Arbete åt alla (1978) och Kampen går vidare (1979). Lästips:

  • Blomberg, Eva, ”Tidens krav hette film”, Arbetarhistoria nr 2–3, 2001
  • Blomberg, Eva, ”Filmeländet – att utarbeta en filmpolitik”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)
  • Snickars, Pelle, ”Storstrejken 1909 – en mediehistoria”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)
  • Strömblad, Curt, ”Det unika samhällsdokumentet”, Arbetarhistoria nr 2–3, 2001
  • Strömblad, Curt, ”Förord”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)
  • Vesterlund, Per, ”Den svenska modellen – arbetarrörelsen, staten och filmen”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), Medier & Politik: Om arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2007)
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se (2018)

Tema Olof Palme

Olof Palme var socialdemokraterans partiledare mellan 1969 fram till sin död 1986, varav Sveriges statsminister under perioderna 1969-1976 samt 1982-1986. Han var känd för sin retoriska förmåga i debatter och tal (vilket även en del av hans motståndare höll med om) samt sitt engagemang i utrikespolitiska frågor, inte mist under de år han var oppositionsledare till den borgerliga regeringen. De internationella konflikter han ofta förknippades med var USA:s krigföring i Vietnam och apartheidregimens brott i Sydafrika. Han var dessutom särskild medlare i kriget mellan Iran-Irak på 1980-talet. Palmes internationella engagemang börjad redan under hans studietid i USA innan karriären som politiker. Det som främst satte avtryck hos Palme var de stora klassklyftorna samt rasismen mot afroamerikaner. Det var just detta intresse för utlandsfrågor som gjorde att han fick många kritiker mot sig, både i utlandet och i Sverige. Här hemma hävdade oppositionen bl. a. att denna hållning inte var förenlig med den svenska neutralitetspolitiken. I filmen Kampen går vidare pratar han om vikten av ”det goda folkhemmet”, ”en ekonomisk demokrati”, ”värna sysselsättningen” samt ”rättigheten med arbete åt alla”. Han poängterar vikten av att genom ett arbete skapa sig ett bedrägligt liv. I denna film pratar han även om vikten att vi alla tillsammans formar framtiden och att det är möjligt att påverka vår verklighet till det bättre. I Arbete åt alla talar han om att ”arbetarrörelsen ska flytta fram positionerna för att hävda rätten till arbete och välfärd för alla”. Palme ville inte bara driva en arbetarpolitik utan inkludera hela folket. Därför citerade han gärna Per Albin Hanssons ord om att ”det finns inga styvbarn i folkhemmet”. I Vilja gå vidare: Olof Palme och hans idévärld (1996), gjord tio år efter mordet på Palme, får man en närmare bild av honom som person och politiker genom intervjuer med olika personer i hans närhet. Där kommer han själv till tals om hur mycket han tycker om att hålla tal inför publik då han kommer nära folk. Men när han vet att många tittar på honom på tv så förlorar han, enligt honom själv, direktkontakten med publiken. Det är därför han ofta tycks ha gjort fantastiska insatser i debatter för de som var närvarande på plats, men att han samtidigt har upplevts som arrogant av tv-publiken. Den före detta moderatledaren Gösta Bohman håller med om att Palme var en skicklig talare, men har sagt att detta kunde slå över ibland så att Palmes färgstarka sätt att uttrycka sig var tacksamt att bemöta. Lästips:

  • Berggren, Henrik, Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme (Stockholm: Norstedt, 2010)
  • Björk, Gunnela, Olof Palme och medierna (Umeå: Boréa, 2006)
  • Ekengren, Anne-Marie, Olof Palme och utrikespolitiken: Europa och Tredje Världen (Umeå: Boréa, 2005)
  • Palme, Olof, Vi ses igen, kamrater: tal och texter 1964–86 (Stockholm: Murbruk, 2009)
  • Östberg, Kjell, I takt med tiden: Olof Palme 1927–1969 (Stockholm: Leopard, 2008)
  • Östberg, Kjell, När tiden vände: Olof Palme 1969–1986 (Stockholm: Leopard, 2009)
Text: Arash Kermanshahani, redaktör, Filmarkivet.se (2018)

Vet du något mer om denna film?

Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!