Estland

I år firar Estland 100 år som republik vilket ger oss anledning att se tillbaka på de svensk estniska relationerna genom tiderna.

Estlandsvenskarna, det vill säga aibofolket (ö-bor eller rannarootslased på estniska) eller kustsvenskarna (eestirootslased på estniska) är en svensk minoritet som levt i västra och norra Estland sedan 1200–talet. De områden de framförallt befolkat är Nuckö, Nargö, Stora och lilla Rågö, Ormsö, Runö och Odinsholmen (som fram till den ryska inmarschen helt beboddes av svenskar). SF 2444 är en film från 1919 som skildrar livet på just Rågö. Till en början bodde det svenskar även på Ösel och Dagö. Första gången svenskar benämns i skrift är i Hapsals stadsrätt 1294. En teori är att de första bosättarna var korsfarare som på 1200-talet kom för att frälsa ”barbarerna” på andra sidan Östersjön men med stor sannolikhet handlade det också om någon form av kolonialisering. Esterna själva var vid den här tiden framförallt jordbrukare och bodde därför inte i någon större utsträckning i de karga kustområdena där svenskarna valde att slå sig ner. Svenskarna levde enligt ”svensk rätt” vilket betydde att de hade betydligt större rörelsefrihet än de estniska bönderna som under 1400-talet mer eller mindre kommit att betraktas som livegna. Svenskesterna ägnade sig framförallt åt fiske, jordbruk och sjöfart och på Runö fångade man även säl. 1629–1721 var hela Estland under svenskt styre. Vid medeltidens slut fanns det nästan lika många svensktalande i Reval (nuvarande Tallin) som i Visby och i mitten av 1600-talet skall det ha funnits runt 10 000 svenskar i Estland. Detta trots att den ryske tsaren Ivan den förskräckliges tatariska trupper vintern 1575 plundrade och härjade öarna utanför kusten. Området drabbades också först av svår missväxt och hunger 1695-97 innan pestens bröt ut 1710. Dessförinnan hade landet dessutom drabbats av en stor influensaepidemi. Tillslut skall kyrkoherden på Nuckö ha tappat räkningen över alla döda och på Runö fanns det bara ett dussintal invånare kvar.

Från 1710-1918 var Estland ryskt men blev sedan självständigt 1918. Under självständighetstiden fanns det ett tjugotal folkskolor med svenska som undervisningsspråk och i slutet av 1930-talet betraktade 15 000 personer sig som estlandssvenskar.

Genom Molotov-Ribbentroppakten blev Baltstaterna Sovjetiskt område vilket innebar att örlogsbaser placerades ut på platser med stor estnisksvensk befolkningen som Rågöarna, Nargö och Odensholm. Livet på Rågö innan ockupationen, i mitten på 1930-talet, kan ni se i filmen Strandhugg på Rågö, Storännare i Vådalen. Folkhögskolan på Nuckö blev därmed en fältanläggning. Detta innebar att en del av befolkningen tog sina fiskebåtar och flydde till Sverige. 1940 sökte 8000 estlandsvenskar utvandringstillstånd men bara 110 personer beviljades detta. När tyskarna angrep Ryssland sågs de av många som befriare, 300 estsvenskar hade ju tvingats strida för Röda armén. Men snart började även tyskarna att mobilisera soldater ur befolkningen. I takt med att det gick allt sämre för Tyskland, började många unga män därför att försöka ta sig till Sverige för att slippa att bli rekryterade. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna Sverige tillstånd att göra en överföring av 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. En statlig kommitté, ”Kommittén för Estlands svenskar”, bildades för att administrera överflyttningen. Efter långvariga förhandlingar med tyska myndigheter fick man våren 1944 tillstånd att transportera de resterande estlandssvenskarna till Sverige. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren ”Juhan” gjorde nio resor 1944. En av dessa resor kan ses i filmen Veckorevy 1944-08-21 som ligger här på sidan. Den sista transporten gick med en mindre båt, ”Triina”, från Tallinn den 18 september. Totalt kom det 3335 estlandssvenskar till Sverige med dessa båtar. Ungefär lika många kom på egen hand i enklare båtar. Mellan 1940-1944 kom det sammanlagt 7000 estlandssvenskar, 25 000 ester, 4000 letter och 500 litauer. Den stora flykten från länderna i Baltikum är den första stora flyktingvågen till Sverige i modern tid. De flesta flyktingar kom över Östersjön till Gotland eller till Stockholms Skärgård och sattes där i karantän på grund av smittohärder i det krigshärjade områdena. Efter tiden i karantän skickades de flesta ut i arbete inom svenskt skogs- och lantbruk.

Estland var sedan ockuperat av Ryssland från 1944-1991. De svenskestniska områdena blev allt mer avfolkade eftersom de utgjorde en strategiskt viktig sovjetisk gränszon. Inga legala utlandsbesök kunde till exempel göras dit innan 1988. 1000-2000 svenskester stannade kvar i Sovjetunionen. Idag finns det bara ett hundratal kvar. Tidigare talade man om fyra distinkta estnisksvenska dialekter men i dagsläget finns förvinnande få svenskatalande kvar i landet.

Wanda Bendjelloul, redaktör Filmarkivet.se, 2018

Källor: Estlandssvenskar av Göran Hoppe, Estlandssvenskarna av Gerhard Hafström

Från slutet av 1800 – talet och ända fram till 1940-talet emigrerade tiotusentals svenskar till Sydamerika i jakten på ett bättre liv. Brasilien var det populäraste resmålet då landet erbjöd gratis båtresor över Atlanten och förmånliga jordlotter med fem års avbetalning och hjälp med verktyg och mat under det första halvåret. Skälet till detta var inledningsvis att landet efter avskaffandet av slaveriet 1888 var i stort behov av arbetare till sockerplantagen. Under en period fanns det till och med ett särskilt emigrationskontor i Malmö som kallades ”Brasilianska kontoret”. I skriften ”Vägledning och rådgivare för invandrare till Brasiliens Förenta stater (1891) kunde man bland annat läsa: ”Gån dit ut, mina barn! Därute i Nya världen finns det fruktbara jordvidder att uppodla och bruka, där finns det välstånd att vinna, stundom rikedom.” För migranterna var Sydamerika ett betydligt billigare alternativ än Nordamerika. Resan gick via Hamburg och väl framme bosatte sig de flesta i den sydliga provinsen Rio Grande do Sul.

Från början av 1900 – talet bosatte sig även många svenskar sig i den argentinska provinsen Misiones. Där hade den argentinska staten inlett en kampanj för att få folk att odla yerba vars blad torkas för att göra mate, landets nationaldryck. En del tog sig till det nya landet från Brasilien med hjälp av machete genom djungeln och drabbades under färden av tropiska sjukdomar. En femtedel dog i det som kommit att kallas dödenskaravan. Staden där de flesta sedan slog sig ned kallades först för Villa Svea men fick 1928 namnet Oberá. Runt niohundra svenskar bodde i området på 40–talet där det fanns en svensk församling och en skola där undervisningen bedrevs på svenska. Än idag kan man höra svenska talas i Oberá.

Många av de som flyttade till Sydamerika var dock fattiga stadsbor och fabriksarbetare utan tidigare erfarenhet av odling som slet ont på fälten. Sjukdomar som kolera, hepatit och dysenteri var vanliga och området drabbades återkommande av torrperioder som förstörde skörden. Dessutom var jorden på många ställen mager. 1911 förstördes dessutom mångas egendomar av en stor översvämning vilket gjorde att en del tog chansen att återvända hem på den svenska statens bekostnad. En del stannade dock kvar och intresset hemma i Sverige för länderna på andra sidan Atlanten och de gamla svenskkolonierna höll i sig. Vi har här samlat ett antal 40- och 50-tals filmer på temat.

Wanda Bendjelloul, redaktör Filmarkivet.se, 2017

Roy Anderssons första kommersiella film var en reklamfilm. Reklamen var för MUM och gjord på uppdrag av amerikanska Young & Rubicam. Andersson var fortfarande elev på Filmskolan, som drevs av Filminstitutet. Skolan var inhyst hos filmbolaget Europa Film, där filmen gjordes på jullovet 1968. MUM-reklamen prisbelönades, och bidrog – vilket var tanken – till att Europa Film övertygades om filmstudentens kvaliteter. De kom därefter att producera Anderssons långfilmsdebut En kärlekshistoria (1970).

1968 var den svenska reklamfilmen på väg in i en guldålder. Reklamfilm fanns endast på bio, och den var uppskattad av publiken. I slutet av 1960-talet var den svenska reklambranschen stadd i förändring, reklamen hade överlag blivit mer spännande och djärv. Andersson tillvaratog möjligheterna. När hans andra långfilm, Giliap, floppat 1975, började han att mer metodiskt syssla med reklamfilm. Intäkterna återinvesterades i en egen studio, som skulle ge oberoende. Reklamfilmandet använde han samtidigt till att utveckla sin egen estetik, allt längre bort från naturalismen. Resultatet syns i come backfilmen Sånger från andra våningen (2000), och i följande verk.

Roy Anderssons reklamfilmer var under några decennier en institution på biograferna. Filmerna var ofta gjorda i en tagning, senare även med fast kamera, och hade särpräglade aktörer. Många har blivit älskade svenska reklamfilmsklassiker; i den svenska filmhistorien förtjänar de en plats som minor classics.

Mårten Blomkvist, filmkritiker och författare

Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se.

Kvinnors plats i filmarkivet

Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia ­– men den är bara en del av vårt filmarv.

Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm.

När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren.

I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se.

Kajsa Hedström

Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.

I Kungliga bibliotekets (KB) samlingar finns ett antal ryska journalfilmer från perioden 1918-1919. Titeln på journalerna är ”Kinonedelja” – Kino-Vecka. Slutet av första världskriget och ryska revolutionen utgör den fond som allt utspelar sig mot. I filmerna passerar många kända personligheter från tiden förbi. Vi ser till exempel Leo Trotskij på väg till fronten och Vladimir Lenin i organiserandet av motståndet. Journalfilmerna är inspelade av Dziga Vertov och räknas som bland hans tidigaste filminspelningar. Journalerna producerades mellan maj 1918 och juni 1919. Totalt spelades 43 journalfilmer in. En del av filmerna i KBs samlingar har norska textskyltar och har klippts ihop från flera olika journaler. Övriga filmer i samlingen har ryska textskyltar men är detaljbeskrivna i KBs katalog smdb.kb.se. Hur filmerna har hamnat i Sverige beskrivs i en längre text på Österrikes filmmuseums hemsida där 14 filmer finns upplaggda:

”The Austrian Film Museum holds prints of 14 clearly identifiable issues of the Kinonedelja series. The source was the Swedish Film Institute, whose archivist Anna-Lena Wibom had rediscovered the newsreels in a collection on deposit from the Swedish Television in 1967. Aleksandra Kollontai, who was appointed Soviet ambassador to Norway in 1923, is believed to have been responsible for first bringing the Kinonedelja newsreels to Scandinavia, thus accounting for the fact that several of the prints contained Norwegian intertitles. The original Russian titles survived only in the form of short ”flash titles”. Full-length Russian intertitles were created in January 1996 by stretch-printing the flash titles. Around that same time, the Film Museum staged the first ever public screening of its Kinonedelja prints in Vienna. The event took place in the presence of Anna-Lena Wibom.”

De filmer som SVT hade deponerades också till det som hette ALB/SLBA under 1980-talet och hamnade slutligen i KBs samlingar i och med sammanslagningen av SLBA och KB 2009.

Läs mer om samlingen på Österrikes filmmuseums hemsida.

Arne Sucksdorff är en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna. Under 40-, 50- och 60-talet gjorde han succé såväl i Sverige som utomlands. I gränslandet mellan dokumentärt och fiktion, med fokus på naturen, djuren och barnen skapade Sucksdorff en egen filmgenre, som tilltalade såväl vuxna som barn. 2017 skulle Sucksdorff ha fyllt 100 år.

1949 får Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad den svenska filmens första Oscar. Sucksdorff, som redan är berömd för sina korta naturfilmer, ska tre år senare erövra världen med långfilmsdebuten Det stora äventyret. Med säker hand väver han ihop autentiskt material med iscensatt, och berättar om två pojkar som räddar en utter. Människor i stad, arton minuter lång och utan dialog, är en fulländad film om några pojkar i Gamla Stan. Om gränderna och husen, och de som bor och arbetar där. Pojkarna, med kortbyxor, snedlugg och en lillebror i sele, slåss om en fotboll och gömmer sig i Storkyrkan. De ser upp mot de väldiga valven när hundratals kulor smattrar mot stengolvet. Lillebror har fått upp påsen. ”Det gick upp för mig att om det skulle gå att skildra staden med hjälp av endast ljud, renodlade ljudeffekter, så skulle det vara möjligt att använda dem som noter, ungefär som i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier, så vore effekten ytterligare förstärkt, och sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig.” Så skriver Sucksdorff i boken Gryning, citerad i Stefan Jarls kärleksfulla dokumentär Skönheten ska rädda världen. Jarls mentor skrev, fotograferade och klippte själv, och längtade efter att få lägga ”alla bitarna på rätt plats”. Det hände att han klippte bort allt utom ett par procent av sina bilder.

1938 skrev Sucksdorff i en broschyr för amatörer att film ”inte är rörelse främst utan sammanhang”. Han var stillbildsfotograf, och la mindre vikt vid kamerarörelser än hur bilderna fogades samman. Hans förmåga att få bilder, musik, vingslag och pip att samverka gjorde honom till en av världens stora dokumentärfilmare. Jan Troell, som också fotograferar och klipper själv, var arton när Sucksdorff fick sin Oscar. När beundraren intervjuades i Populär fotografi 1966 var han aktuell med Här har du ditt liv. ”Den som verkligen har haft betydelse för mig i början är Sucksdorff, eftersom jag var, och är, väldigt naturintresserad och naturfotografering blev inkörsporten för mig. En jul fick jag hans bok Gryning med bilder från hans kortfilmer. [Jag] hade ännu inte sysslat med filmning, men njöt av uppförstoringarna från filmrutorna.”

Om Sucksdorffs naturbilder präglat svenskt filmfoto, har hans syn på sanning påverkat hela dokumentärgenren. ”Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna.” Det stora äventyret fick pris i Cannes, och Sucksdorff ett hedersomnämnande. Kortfilmen Indisk by (1951) hade året före fått juryns specialpris. I Berlin fick Det stora äventyret silverplaketten, och långfilmerna En djungelsaga (1957) och Mitt hem är Copacabana (1965) hyllades av svenska kritiker. Sucksdorff hade flyttat till Brasilien efter sin illa åtgångna spelfilm Pojken i trädet (1961). Filmen om gatubarnen i Rio blev hans revansch, och fick en Guldbagge 1965. 1994 fick Sucksdorff en Guldbagge för sitt livsverk. I Jarls dokumentär ryggar den 87-årige regissören inte för frågorna om konstens uppgift och filosofin bakom filmerna. ”En uppgift är att sprida kunskap… Jag personligen är övertygad om att allt liv är besjälat, att naturen är besjälad.” Han citerar en nunnas ord om att ”… till ögat föra skönhet och till örat harmoni” Detta är naturens uppgift, menar han. Stefan Jarl drar en parallell till Dostojevskij, som i Idioten låter furst Mysjkin säga att skönheten ska rädda världen. Suckdorff nickar. ”Skönheten ska rädda världen.”

Lästips:

  • Edström, Mauritz, Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen (Stockholm: PAN/Norstedts, 1968)
  • Film & TV nr 2, 2001 (Minnesnummer över Arne Sucksdorff med artiklar av bland andra Leif Furhammar och Bengt Forslund.)
  • Gullers, K. W. och Arne Sucksdorff, Råd som ger resultat!: 12 fotoråd / 7 filmningsråd (Stockholm: Fotohandl. Riksförb.,