Svensk emigration: Nordamerika

Mellan 1840 och 1914 utvandrade upp emot 50 miljoner människor från Europa till USA, vilket har kommit att kallas för historiens största folkvandring. Mellan 1845 och 1911 halverades till exempel i det närmaste Irlands befolkning. Svenskar hade börjat emigrera till USA redan på 1600-talet, men det var först i mitten av 1800 talet som migrationen tog fart på allvar. Skälen var främst ekonomiska. Sverige hade drabbats av svår missväxt under flera år och 1862 hade de så kallade homesteadlagarna (Homestead Act) stiftats i USA som skulle stimulera jordbrukare att etablera sig på ouppodlad mark, vilket lockade många svenskar att resa över Atlanten. Ideér om jämlikhet, individuell- och religiös frihet var andra orsaker även om äventyret i sig säkert var den främsta drivkraften för väldigt många. Dessutom hade de nya ångfartygen gjort resorna över Atlanten snabba och billiga, och under slutet av 1860-talet sålde hela fem resebyråer i Sverige enkelbiljetter till USA. Resan tog ungefär två veckor och skeppen avgick allt som oftast från Liverpool i England.

Sammanlagt flyttade mer än 1,2 miljoner svenskar till Amerika, vilket nästan var en femtedel av befolkningen. År 1910 levde var femte svensk i USA. Utvandringen var särskilt stor från Småland och många svenskar slog sig ner i Mellanvästern runt Minnesota och sedemera storstäder som Chicago. I Veckorevy 1938-08-15 ser vi Gustaf Adolf, Louise och prins Bertil möta en del av dessa utvandrade svenskar. I Håkan Cronsioes Följ med till Minnesota – En rundresa i svenskamerikanska jordbruksbygder från 1954 guidar speakern Don Blake på svenska med amerikansk brytning tittarna genom svenskbygdens metropoler som Lindström, Mora och Uppsala.

Än idag betraktar sig runt 12 miljoner amerikaner som ättlingar till skandinaviska invandrare. I Svenskamerikanskt – Ett reportage från Mellanvästern från 1948 reser en av dem, kapten Nelson, tillbaka till sina förfäders hembygder samtidigt som man i USA firar hundraårsminnet av den stora svenska invandringen till landet med festligheter och uppvisning av rodeo och gymnastik med Idlaflickor.

Den stora svenska utvandringen till Amerika skildrades så småningom av Vilhelm Moberg i böckerna Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Böckerna låg sedan till grund för två filmatiseringar av Jan Troell som i sin tur inspirerade Måns Herngren att göra reklamfilmen HSB – Utvandrarna (1989).

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Lästips:

  • Barton, H. Arnold, A Folk Divided: Homeland Swedes and Swedish Americans, 1840–1940 (Carbondale: Southern Illinois University Press, 1974)
  • Beijbom, Ulf, Amerika, Amerika: En bok om utvandringen (Stockholm: Natur och kultur, 1977)
  • Blanck, Dag, ”Amerikabild och emigration”, Jacob Christensson (red.)  Signums svenska kulturhistoria: Det moderna genombrottet, (Stockholm: Signum, 2008)
  • Pehrson, Lennart, Den nya världen: Utvandringen till Amerika (Stockholm: Bonnier, 2014)
  • Wallengren, Ann-Kristin, Välkommen hem Mr Swanson: Svenska emigranter och svenskhet på film (Lund: Nordic Academic Press, 2013)

 

Filmtrailern må vara ett bihang till själva filmen men har naturligtvis sin alldeles egna historia. Idén att locka publik genom att kortfattat sammanfatta eller förhöja filmens innehåll kom tidigt. I samband med en serie filmer som gick under namnet What Happened to Mary skapades 1912 vad som kommit att anses vara den första filmtrailern. De tolv avsnitten avslutades alla med en cliffhanger och en textskylt med budskapet: ”The next incident in the series of What Happened to Mary will be shown a week from now.” Därav ordet trailer, på svenska släpvagn, alltså något som kommer efter huvudattraktionen.

Till en början var trailrar väldigt enkla men från 1915 bestod de ofta av scener ur filmen. Teknikutvecklingen gjorde också att det snart var möjligt att göra både wipes och bildmixningar. 1919 började ett företag som hette National Screen Service (NSS) att på eget bevåg göra trailrar som de sålde till biografägarna. NSS skulle komma att dominera trailermarknaden långt in på 80- talet. Det var först på 60-talet som filmbolagen själva började erbjuda gratis trailers till biograferna.

Den första ljudtrailern kom i samband med Jazzsångaren (1927) och i slutet av 30-talet hade många trailrar egenkomponerad musik. Med ljudfilmen introducerades även berättarröster, så kallade voice-overs. Från 1940-talet och framåt hördes radiomannen Art Gilmores röst i närmare 3000 trailrar och Don LaFontaines, även kallad för “Thunder Throat” och “Voice of God”, i närmare 5000 trailrar. LaFontaine tillskrivs även det (ö)kända trailernarrativet som inleds med: “In a world…” eller “In a time…” som sedan kommit att imiteras av andra. Sedan 90-talet har användandet av voice-over blivit allt mer sällsynt.

Efter andra världskriget förändras amerikanernas levnadsvanor på ett sätt som även kom att påverka filmbranschen. Idén om staden som centrum utmanades av förorterna, och i babyboomens tid blev plötsligt mysiga hemmakvällar framför tv:n biografernas största konkurrent. Detta tvingade även fram en förändring i hur man marknadsförde filmerna. 50-talets trailrar, särskilt inom B- filmsgenren präglas av allt mer braskande grafik och löften om ”Total terror from outer space”, ”Horror” och ”Chills”. De flesta trailrar från den här tiden påminner väldigt mycket om varandra och trycker ofta på kända namn i rollistan. De flesta var naturligtvis skådespelare men det fanns även ett antal regissörer som lyckats göra sig ett namn. En av dem var Cecil B. DeMille som i trailern till De tio budorden (1956) berättar om filmen genom att läsa stycken ur Bibeln och visa en tavla av den flamländske målaren Anthonis van Dyck. En annan regissör som ofta figurerade i sina trailrar var Alfred Hitchcock. I trailern till Psycho (1960) guidar han oss igenom filmens kulisser och i trailern till Frenzy (1972) flyter han förbi kameran i floden Themsen.

Från 1960-talet och framåt skulle tre personer komma att revolutionera trailerns formspråk. Två av dem var de grafiska formgivarna Saul Bass, som skapade den stiliserade armen i förtexterna till Mannen med den gyllene armen (1955) och Pablo Ferro, som plockades upp av Stanley Kubrick för att klippa trailern till Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964). Den tredje var filmklipparen Andrew J. Kuehn som hade ett förflutet som klippare för NSS men som efter att han lämnat företaget gjorde trailern till en konstform i sin egen rätt genom sin innovativa klippning. Det första exemplet på detta var trailern till Iguanans natt (1964) och så småningom skulle Kuehn arbeta nära regissören Steven Spielberg och göra trailrar till filmer som Hajen (1975) och E.T. (1982). Hajen fick också branschen att gå in i den nya så kallade Blockbuster-eran vilket gjorde att budgeten för trailerproduktion och annonsering ökade markant och allt fler filmbolag började köpa reklamtid i tv. På 60- och 70-talet påverkades trailerklipparna också av auteuridén vilket gjorde att regissörers namn, citat från kritiker och festivalutmärkelser allt oftare syntes på affischer och i trailersammanhang. Den amerikanska trailern till Bo Widebergs Joe Hill (1971) är ett exempel på detta.

I Sverige imiterade länge trailrar sina amerikanska förlagor när det gäller voice-over, grafik och bombastisk musik som i Arne Mattson-deckarna När mörkret faller (1960) och den suggestivt klippta Nattmara (1965). Två viktiga svenska trailerklippare är Björn Stein (regissör till bland annat Känn ingen sorg) och Gregers Dohn. Dohn har gjort över hundra trailrar, varav en är Fucking Åmål (1998).Han menar att den stora skillnaden från när han började klippa trailrar på 90-talet är att nätet och sociala medier blivit en minst lika viktig plattform för trailers som biografen. Trailern till Borg (2017) var den första som tog hänsyn till detta faktum genom att anamma den så kallade thumbstoppern, det vill säga att trailern byggdes upp på ett sådant sätt att den genast skulle fånga publikens uppmärksamhet för att hindra dem från att scrolla vidare till nästa klipp.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Lästips:
· Johnston, Keith M., Coming Soon: Filmtrailers and the Selling of Hollywood Technology (Jefferson, NC: McFarland & Co, 2009)
· Kernan, Lisa, Coming Attractions: Reading American Movie Trailers (Austin: University of Texas Press, 2004)
· Byrne, Robert, ”Coming Soon! Lantern Slide Advertising in the Archive”, Bo Florin, Nico de Klerk och Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
· Hediger, Vinzenz, ”A Cinema of Memory in the Future Tense: Godard, Trailers and Godard Trailers”, James Williams m.fl (red.), Forever Godard: The Work of Jean-Luc Godard, 1950 to the Present (London: Black Dog Publishing, 2003)

Sverige har totalt haft sex folkomröstningar som rört olika ämnen som ett rusdrycksförbud, införande av högertrafik, pensionsfrågan, kärnkraftsfrågan, EU-medlemskap och införandet av euron. Alla omröstningarna har varit rådgivande, vilket innebär att politikerna inte varit tvungna att följa valresultatet. Till exempel så infördes högertrafik 1967 trots att medborgarna röstat emot det.

1922 hölls den första folkomröstningen som handlade om införandet av ett nationellt rusdrycksförbud. Nykterhetsrörelsen var väldigt stark i början av 1900–talet. I Veckorevy 1916-03-00 kan man till exempel se hur det såg ut när motboken infördes i Sverige. Många kulturpersonligheter, däribland författaren Albert Engström, engagerade sig i nej-sidans kampanj. Engström var den som gjorde den välkända affischen med slagorden ”Kräftor kräva dessa drycker”, medan Nej-kampanjen hade som en av sina slogans ”Spritfloden dränker hem och familjelycka”. I valet var det många kvinnor som tog chansen att rösta. De hade ju trots allt bara haft den möjligheten i ett år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige 1921. I Veckorevyn 1922-08-28 kan man se hur Stockholmarna kommer in från sina landställen i skärgården för att rösta och i Göteborg hur ja-, och nej–klottret fyller stadens trottoarer. Nej-sidan vann med liten marginal, 51,0 % mot 49,0 %, vilket bland annat förkunnades av två hästberidna härolder med trumpet och medeltida kläder.

1955 röstade svenskarna om införandet av högertrafik men det skulle faktiskt dröja ända fram till den 3 september 1967 innan trafikomläggningen blev verklighet. Detta alltså trots att de som ville behålla vänstertrafiken vann överlägset med 82,9% av rösterna. Själva införandet av högertrafik föregicks sedan av en stor informationskampanj som skulle lära det svenska folket hur man beter sig i trafiken. Flera kändisar, däribland Pierre Lindstedt, Lars Amble och Jarl Borssén, var med i kortfilmerna som gjordes för att öka trafiksäkerheten. Flera av privatfilmerna på sidan, som den ur Bertil Goldstrands samling, visar hur skyltar flyttas, gator målas om och svenskarna övar sig på att gå över gatan på ett säkert sätt.

Det skulle sedan bara dröja två år tills nästa folkomröstning. 1957 gällde det pensionerna, vilket utformades som ett val mellan tre olika linjer (på samma sätt som man senare skulle göra när det gällde kärnkraftsomröstningen). Linje 1 förespråkade en allmän och obligatorisk tjänstepension, linje 2 en frivillig tilläggspension och höjd folkpension och linje 3, att tjänstepension skulle genomföras av arbetsmarknadens parter. I Kino 213A kan man se den tidigare socialministern, socialdemokraten Gustav Möller, sitta vid sitt skrivbord och tala direkt till folket för sin sak. Hans brandtal illustreras bland annat med konstnären August Malmströms tavla Grindslanten. Dockfilmen Lägg i 3:an (1957) propagerar för linje 3. Valets upplägg med tre olika alternativ ledde till viss förvirring om vem som egentligen vunnit, vilket i sin tur ledde till regeringskris och nyval 1958.

Tjugotre år senare, i mars 1980, röstade svenskarna om kärnkraftens framtid. Efter Harrisburgolyckan 1979, då ett amerikanskt kärnkraftverk havererade, var det många som kände oro inför kärnkraft som energikälla. I Barsebäck (1980), med Hans Alfredson som speaker, ser vi hur en professor från Beredskapsnämnden försöker bemöta oroliga bönder mitt i den skånska myllan. I Leva för att överleva (1977), som gjordes på uppdrag av Centerpartiets ungdomsförbund, framhävs både farorna med kärnkraften och konsekvenserna av det sopberg vårt konsumtionssamhälle skapar som stora problem inför framtiden. Precis som vid pensionsomröstningen fick medborgarna välja mellan tre linjer. Linje två, som förespråkade en avveckling med förnuft, fick flest röster. Kärnkraftverk som Ringhals är dock fortfarande i drift idag. I en av privatfilmerna ur Svea Ernstssons samling ser vi kärnkraftsmotståndarnas kampanjmaterial med den välkända loggan, en glad röd sol, på mössor och diverse plakat.

1994 hölls en folkomröstning om huruvida Sverige skulle gå med i den Europeiska unionen (EU) som ja-sidan vann. Mycket av debatten innan omröstningen kom att handla om detaljfrågor som standardiseringen av böjningen på gurkor och huruvida vi svenskar skulle få behålla vårt snus eller inte. I den ironiska informationsfilmen Puben som togs fram av den så kallade Europalinjen, som man uppmanades att ringa till med sina frågor om EU, (ett initiativ från SAF och Industriförbundet) kan man se två irländare som sitter på en pub och diskuterar just vårt svenska snus.

2003 avbröts valkampanjen om införandet av euron bara fyra dagar innan valet på grund av mordet på utrikesminister Anna Lindh. Det blev tillslut en seger för nej-sidan som fick 55,9 % av rösterna, vilket gjorde att vi kom att behålla vår egen valuta.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Under hela 1900-talet blomstrade en annan form av filmskapande vid sidan om den professionella filmproduktionen. Amatörfilmer skapades av icke professionella filmare, ofta privatpersoner, som använde sig av filmapparater som en fritidsaktivitet. Under filmens första århundrade filmades amatörfilmer på smalfilmsformat, så som 8 mm, Super-8, 9,5 mm och 16 mm. Amatörfilm, som är en form av privat medieproduktion, fortsatte även efter det att videofilm och digitala filmformat blev tillgängliga på den icke-professionella marknaden.

Genremässigt har amatörfilmen en enorm bredd. Den omfattar spelfilmer och dokumentärer som medlemmar i organiserade filmklubbar skapat, och som ofta tävlat om priser. Kategorin amatörfilm omfattar även privata familjefilmer. De privata filmerna, som på engelska brukar kallas ”home movies” var, till skillnad från de mer ambitiösa verken som vissa amatörfilmare skapade, främst tänkta att visas för en mycket begränsad grupp av familjemedlemmar och vänner. På detta sätt fyllde privata filmer ett slags rituell funktion inom familjen.

Även om privata filmer främst fokuserar på familjenära situationer och teman, så som högtider, semestrar, fester och vardagligt familjeliv erbjuder de också nutida tittare ett unikt perspektiv på historien. Privata filmskapare tog ofta med sig sina kameror utanför den privata sfären och filmade familjemedlemmar och vänner mot en bakgrund av publika miljöer. Även om vi som tittar på dessa filmer idag endast känner till lite, eller ingenting alls, om dem som gjorde filmerna och om de personer vi ser i filmerna, kan vi hitta andra perspektiv att identifiera oss med. Vi kan till exempel känna igen specifika platser, tidsperioder vi minns eller aktiviteter vi är bekanta med. På så sätt erbjuder amatörfilmerna oss en unik blandning av ett privat och publikt perspektiv.

Text: Ashley Smith, fil. dr. i filmvetenskap, 2018

Lästips:
• Hedling, Erik och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
• Jönsson, Mats och Cecilia Mörner, Självbilder: Filmer från Västmanland, (Stockholm: Svenska filminstitutet, 2006)
• McNamara, Martha J. och Karan Sheldon (red.), Amateur Movie Making: Aesthetics of the Everyday in New England Film, 1915-1960, (Bloomington: Indiana University Press, 2017)
• Rascaroli, Laura, Gwenda Young och Barry Monahan (red.), Amateur Filmmaking: The Home Movie, the Archive, the Web (New York: Bloomsbury, 2014)
• Smith, Ashley, ”The Archival Life of Home Movies: Regional Reflections and Negotiated Visions of a Shared Past,” ([diss.], Stockholms universitet, 2018)
• Zimmermann, Patricia R., Reel Families: A Social History of Amateur Film (Bloomington: Indiana University Press, 1995)

Långt innan regissörerna Jonas Åkerlund och Johan Renck slog igenom internationellt arbetade båda med reklamfilm. Deras produktionsbolag Pettersson & Åkerlund, som de 1994 startade med Lasse Pettersson, gjorde på 90-talet bland annat en rad reklamfilmer för varumärket Festis. Mycket av den tematik kring våld, sex och droger som senare skulle bli Jonas Åkerlunds signum är tydlig redan i dessa reklamfilmer. I den serie filmer som ligger på Filmarkivet.se framställs fruktdrycken som likt en drog som dealas i olika urbana miljöer. Vätskan framställs som så pass beroendeframkallande att den leder till överkonsumtion, abstinens och så småningom inskrivning på avgiftningsklinik. Under AA-liknande möten i den 60-talsdoftande The Clinic bekänner patienter i gruppterapi att ”Jag heter Janet och jag är en Festis.” Tillslut blir suget för stort för några så att de krossar en ruta och rymmer från området. I Airport bräcker internationella agenter varandra i nonsensdialog när de försöker knäcka lösenord i form av meningar som ”Min granne är naken” och ”Min katt har inte kommit hem ännu”. Här framställs flaskorna enligt klassisk agentfilmslogik som ett värdefullt ämne som forslas i stålfärgade attachéväskor och byter ägare i parkeringsgarage och på flygplatser som franska Orly.

1992 gjorde Jonas Åkerlund videon till Roxettes Fingertips som skulle bli den första av tjugo han gjorde för bandets räkning. Efter att den brittiska gruppen Prodigy anlitat honom för att göra videon till Smack my bitch up, där en subjektiv kamera följer en man genom en partynatt, fick Åkerlund sitt internationella genombrott som musikvideoregissör. Efter det har en rad världsartister som Madonna (Ray of Light), Lady Gaga (Paparazzi och Telephone), Britney Spears (Hold It Against Me) och Metallica (Whiskey in the Jar) anlitat honom. 2002 debuterade han som långfilmsregissör med Spun och sedan dess har han hunnit göra Horseman (2009), Small Apartments (2012). För tillfället är han aktuell med Lords of Chaos (2018). Johan Renck gick även han vidare till att göra musikvideos för bland andra Madonna (Hung up), Beyoncé (Me, Myself and I) och David Bowies sista musikvideo Lazarus. Även han har gjort långfilm. 2008 kom Downloading Nancy och sedan några år tillbaka har han regisserat flera framgångsrika tv- serier som Breaking Bad, Vikings och Bloodline.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Lästips:
• Ekman, Klas, ”Med smak för skräck”, Cinema nr 4 2010
• Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
• Höglund, Christina, ”Jonas Åkerlund: videokonstnär med rätt att provocera”, Film & TV nr 3, 1999

Från 1976 var varumärket Date namnet på en av de allra populäraste parfymerna för unga tjejer. En välkänd doftmarkör för den där speciella övergången från barndom till tonår som fortfarande verkar lyckas väcka nostalgi hos kvinnor som var unga på 70-, 80- och 90-talet. Var du en Natalie, Alicia eller Pamela? (Just Pamela hängde med från allra första början och ända fram till 1998). Varje flaska hade sin egen omslagsflicka och parades med en särskild doft och stil. Genom åren hann flaskorna prydas med ett otal kort- och långhåriga tjejer, både blondiner och brunetter men det var först på 90-talet som det dök upp mörkhyade tjejer som Fanny på flaskans omslag.

Genom reklamfilmerna för Date ser vi hur kvinnoidealet förändrats över tid. Länge levde Date-tjejerna i oskuldens tid bakom en softad lins. I 70-talets reklamfilmer (notera att en av filmerna är gjord av Roy Andersson) ser vi de mestadels blonda och hårfagra ungdomarna leka kurragömma och blindbock iklädda stråhatt och vita linnekläder. De befinner sig alla i prunkande trädgårdar och ibland alldeles nakna som naturbarn i en badtunna utomhus mycket långt ifrån storstadens puls. Först på 80-talet möter flickorna våren i Paris klädda i fräscha färger som pastellrosa och puderblått.

Männen i dessa reklamfilmer förpassas successivt från centrum till periferi. I 70–talets barnsliga lekar stjäl de en kyss och kastar flickorna i luften. I 80–talets storstadsmiljö distraherar de förbipasserande tjejerna och deras parfym fransoserna på gatan så pass mycket att de kör av vägen och välter sina fruktstånd. Det är uppenbart att parfymens främsta syfte är att locka till sig någon av det motsatta könet. På 90–talet ligger däremot betoningen mer på gemenskapen mellan väninnorna än männen. I den tidstypiska reklamfilmen från 90-talet med sina karaktäristiska bjärta färger har de dragit iväg på en sorgfri tjejsemester till Sydeuropa. Enda bilden på män i filmen är den där de glatt bränner förbi dem med sina vespor.

I slutet av 90–talet lanserades en helt ny doft med den svenska musikartisten Robyn på omslaget. Den filmintresserade har säkert också noterat att det just är en Dateparfym som Agnes får i födelsedagspresent av sin kompis i Lukas Moodyssons Fucking Åmål (1998) . Under 2000–talet förlorade dofterna sina kvinnonamn och fick istället heta sådant som Street, Party, Sport och så småningom det lite längre Absolute Attraction. Idag finns varumärket inte längre kvar.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Lästips:
• Aftel, Mandy, Parfym: En väldoftande historia (Stockholm: Svenska förl., 2003)
• Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
• Kjellmer, Viveka, Doft i bild: Om bilden som kommunikatör i parfymannonsens värld (Götebord: Acta, 2009)
• Reinarz, Jonathan, Past scents: Historical perspectives on smell (Urbana, Chicago: University of Illinois Press, 2014)

I år firar Estland 100 år som republik vilket ger oss anledning att se tillbaka på de svensk-estniska relationerna genom tiderna.

Estlandsvenskarna, det vill säga aibofolket (ö-bor eller rannarootslased på estniska) eller kustsvenskarna (eestirootslased på estniska), är en svensk minoritet som levt i västra och norra Estland sedan 1200–talet. De områden de framförallt befolkat är Nuckö, Nargö, Stora och lilla Rågö, Ormsö, Runö och Odinsholmen. I journalfilmen SF 2444 finns ett inslag som skildrar livet på just Rågö. Till en början bodde det svenskar även på Ösel och Dagö. Första gången svenskar omnämns i skrift är i Hapsals stadsrätt 1294. En teori är att de första bosättarna var korsfarare som på 1200-talet kom för att frälsa ”barbarerna” på andra sidan Östersjön men med stor sannolikhet handlade det också om någon form av kolonialisering. Esterna själva var vid den här tiden framförallt jordbrukare och bodde därför inte i någon större utsträckning i de karga kustområdena där svenskarna valde att slå sig ner. Svenskarna levde enligt ”svensk rätt” vilket betydde att de hade betydligt större rörelsefrihet än de estniska bönderna som under 1400-talet mer eller mindre kommit att betraktas som livegna. Svenskesterna ägnade sig framförallt åt fiske, jordbruk och sjöfart och på Runö fångade man även säl.

1629–1721 var hela Estland under svenskt styre. Vid medeltidens slut fanns det nästan lika många svensktalande i Reval (nuvarande Tallin) som i Visby och i mitten av 1600-talet skall det ha funnits runt 10 000 svenskar i Estland. Detta trots att den ryske tsaren Ivan den förskräckliges tatariska trupper vintern 1575 plundrade och härjade öarna utanför kusten. Området drabbades också först av svår missväxt och hunger 1695-97 innan pestens bröt ut 1710. Dessförinnan hade landet dessutom drabbats av en stor influensaepidemi. Till slut skall kyrkoherden på Nuckö ha tappat räkningen över alla döda och på Runö fanns det bara ett dussintal invånare kvar.

Från 1721-1918 var Estland ryskt men blev sedan självständigt 1918. Under självständighetstiden fanns det ett tjugotal folkskolor med svenska som undervisningsspråk och i slutet av 1930-talet betraktade 15 000 personer sig som estlandssvenskar. Genom Molotov-Ribbentroppakten blev Baltstaterna sovjetiskt område i början av andra världskriget vilket innebar att örlogsbaser placerades ut på platser med stor estnisksvensk befolkning som Rågöarna, Nargö och Odensholm. Livet på Rågö innan ockupationen, i mitten på 1930-talet, kan ni se i filmen Strandhugg på Rågö, Storrännare i Vålådalen. Folkhögskolan på Nuckö blev därmed en fältanläggning. Detta innebar att en del av befolkningen tog sina fiskebåtar och flydde till Sverige. 1940 sökte 8000 estlandsvenskar utvandringstillstånd men bara 110 personer beviljades detta. När tyskarna angrep Sovjetunionen sågs de av många som befriare, 300 estsvenskar hade ju tvingats strida för Röda armén. Men snart började även tyskarna att mobilisera soldater ur befolkningen. I takt med att det gick allt sämre för Tyskland, började många unga män därför att försöka ta sig till Sverige för att slippa att bli rekryterade. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna Sverige tillstånd att göra en överföring av 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. En statlig kommitté, ”Kommittén för Estlands svenskar”, bildades för att administrera överflyttningen. Efter långvariga förhandlingar med tyska myndigheter fick man våren 1944 tillstånd att transportera de resterande estlandssvenskarna till Sverige. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren ”Juhan” gjorde nio resor 1944. En av dessa resor kan ses i filmen Veckorevy 1944-08-21. Den sista transporten gick med en mindre båt, ”Triina”, från Tallinn den 18 september. Totalt kom det 3335 estlandssvenskar till Sverige med dessa båtar. Ungefär lika många kom på egen hand i enklare båtar. Mellan 1940-1944 kom det sammanlagt 7000 estlandssvenskar, 25 000 ester, 4000 letter och 500 litauer. Den stora flykten från länderna i Baltikum är den första stora flyktingvågen till Sverige i modern tid. De flesta flyktingar kom över Östersjön till Gotland eller till Stockholms skärgård och sattes där i karantän på grund av smittohärder i de krigshärjade områdena. Efter tiden i karantän skickades de flesta ut i arbete inom svenskt skogs- och lantbruk.

Estland var sedan ockuperat av Sovjetunionen från 1944-1991. De svenskestniska områdena blev allt mer avfolkade eftersom de utgjorde en strategiskt viktig sovjetisk gränszon. Inga legala utlandsbesök kunde till exempel göras dit innan 1988. 1000-2000 svenskester stannade kvar i Sovjetunionen. Idag finns det bara ett hundratal kvar. Tidigare talade man om fyra distinkta estnisksvenska dialekter men i dagsläget finns försvinnande få svenskatalande kvar i landet.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Lästips:
• Blomqvist, Marianne, Svenska ortnamn i Estland: med estniska motsvarigheter (Helsingfors: Svenska folkskolans vänner, 2000)
• Hafström, Gerhard, ”Estlandssvenskarna”, Svensk Tidskrift december, 1941
• Hoppe, Göran, Estlandssvenskar (Stockholm: Svenska institutet, 2003)
• Pajur, Ago och Tonu Tannberg, Historia of Estonia 1918–2017. A brief overview (Tartu: University of Tartu Press, 2017)
• Sjövall, Mikael (text) och Patrik Rosenberger (foto), På strövtåg i Aiboland: En reportagebok om svenskbygderna i Estland (Stockholm: Kulturföreningen svenska odlingens vänner, 2015)

Från slutet av 1800 – talet och ända fram till 1940-talet emigrerade tiotusentals svenskar till Sydamerika i jakten på ett bättre liv. Brasilien var det populäraste resmålet då landet erbjöd gratis båtresor över Atlanten och förmånliga jordlotter med fem års avbetalning och hjälp med verktyg och mat under det första halvåret. Skälet till detta var inledningsvis att landet efter avskaffandet av slaveriet 1888 var i stort behov av arbetare till sockerplantagen. Under en period fanns det till och med ett särskilt emigrationskontor i Malmö som kallades ”Brasilianska kontoret”. I skriften ”Vägledning och rådgivare för invandrare till Brasiliens Förenta stater (1891) kunde man bland annat läsa: ”Gån dit ut, mina barn! Därute i Nya världen finns det fruktbara jordvidder att uppodla och bruka, där finns det välstånd att vinna, stundom rikedom.” För migranterna var Sydamerika ett betydligt billigare alternativ än Nordamerika. Resan gick via Hamburg och väl framme bosatte sig de flesta i den sydliga provinsen Rio Grande do Sul.

Från början av 1900 – talet bosatte sig även många svenskar sig i den argentinska provinsen Misiones. Där hade den argentinska staten inlett en kampanj för att få folk att odla yerba vars blad torkas för att göra mate, landets nationaldryck. En del tog sig till det nya landet från Brasilien med hjälp av machete genom djungeln och drabbades under färden av tropiska sjukdomar. En femtedel dog i det som kommit att kallas dödenskaravan. Staden där de flesta sedan slog sig ned kallades först för Villa Svea men fick 1928 namnet Oberá. Runt niohundra svenskar bodde i området på 40–talet där det fanns en svensk församling och en skola där undervisningen bedrevs på svenska. Än idag kan man höra svenska talas i Oberá.

Många av de som flyttade till Sydamerika var dock fattiga stadsbor och fabriksarbetare utan tidigare erfarenhet av odling som slet ont på fälten. Sjukdomar som kolera, hepatit och dysenteri var vanliga och området drabbades återkommande av torrperioder som förstörde skörden. Dessutom var jorden på många ställen mager. 1911 förstördes dessutom mångas egendomar av en stor översvämning vilket gjorde att en del tog chansen att återvända hem på den svenska statens bekostnad. En del stannade dock kvar och intresset hemma i Sverige för länderna på andra sidan Atlanten och de gamla svenskbygderna höll i sig. Vi har här samlat ett antal 40- och 50-tals filmer på temat.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2017

Lästips:

  • Flodell, Sven Arne, ”Nova Suecia”: Svenska bosättningar i Argentina och Brasilien (Stockholm: Stiftelsen Sverige och kristen tro, 2009)
  • Giambanco, Solveig och Eva Wernlid, Misiones: Svenskarna och den röda jorden (Stockholm: S. Giambanco, 1997)
  • Retsö, Dag, Brasiliens historia (Lund: Historiska Media, 2014)
  • Rock, David, Argentina 1516–1982: From Spanish Colonization to the Falklands War (London: Tauris, 1986)
  • Wilhelm, prins av Sverige, Röda jordens svenskar (Stockholm: Norstedt, 1948)

Roy Anderssons första kommersiella film var en reklamfilm. Reklamen var för MUM och gjord på uppdrag av amerikanska Young & Rubicam. Andersson var fortfarande elev på Filmskolan, som drevs av Filminstitutet. Skolan var inhyst hos filmbolaget Europa Film, där filmen gjordes på jullovet 1968. MUM-reklamen prisbelönades, och bidrog – vilket var tanken – till att Europa Film övertygades om filmstudentens kvaliteter. De kom därefter att producera Anderssons långfilmsdebut En kärlekshistoria (1970).

1968 var den svenska reklamfilmen på väg in i en guldålder. Reklamfilm fanns endast på bio, och den var uppskattad av publiken. I slutet av 1960-talet var den svenska reklambranschen stadd i förändring, reklamen hade överlag blivit mer spännande och djärv. Andersson tillvaratog möjligheterna. När hans andra långfilm, Giliap, floppat 1975, började han att mer metodiskt syssla med reklamfilm. Intäkterna återinvesterades i en egen studio, som skulle ge oberoende. Reklamfilmandet använde han samtidigt till att utveckla sin egen estetik, allt längre bort från naturalismen. Resultatet syns i come backfilmen Sånger från andra våningen (2000), och i följande verk.

Roy Anderssons reklamfilmer var under några decennier en institution på biograferna. Filmerna var ofta gjorda i en tagning, senare även med fast kamera, och hade särpräglade aktörer. Många har blivit älskade svenska reklamfilmsklassiker; i den svenska filmhistorien förtjänar de en plats som minor classics.

Text: Mårten Blomkvist, filmkritiker och författare, 2018

Lästips:

  • Andersson, Roy, Vår tids rädsla för allvar (Göteborg: Filmkonst, 1995)
  • Brodén, Daniel, ”Den komplexa reklambilden: Om Roy Anderssons nydanande (kamera)inställning”, Daniel Brodén och Christoffer Noheden (red.), I gränslandet: Nya perspektiv på modernism och film (Möklinta: Gidlunds, 2013)
  • Brodén, Daniel, Någonting har hänt: Roy Anderssons filmskapande och det moderna Sverige (Stockholm: Leopard förlag, 2016)
  • Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
  • Suhonen, Daniel, ”Sossefilm”, Film & TV nr 2, 2011

Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se.

Kvinnors plats i filmarkivet

Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia ­– men den är bara en del av vårt filmarv.

Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm.

När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren.

I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se.

Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2016

Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.