Amatörfilm Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder

Amatörfilm

Under hela 1900-talet blomstrade en annan form av filmskapande vid sidan om den professionella filmproduktionen. Amatörfilmer skapades av icke professionella filmare, ofta privatpersoner, som använde sig av filmapparater som en fritidsaktivitet. Under filmens första århundrade filmades amatörfilmer på smalfilmsformat, så som 8 mm, Super-8, 9, 5 mm och 16 mm. Amatörfilm, som är en form av privat medieproduktion, fortsatte även efter det att videofilm och digitala filmformat blev tillgängliga på den icke-professionella marknaden.

Genremässigt har amatörfilmen en enorm bredd. Den omfattar spelfilmer och dokumentärer som medlemmar i organiserade filmklubbar skapat, och som ofta tävlat om priser. Kategorin amatörfilm omfattar även privata familjefilmer. De privata filmerna, som på engelska brukar kallas ”home movies” var, till skillnad från de mer ambitiösa verken som vissa amatörfilmare skapade, främst tänkta att visas för en mycket begränsad grupp av familjemedlemmar och vänner. På detta sätt fyllde privata filmer ett slags rituell funktion inom familjen.

Även om privata filmer främst fokuserar på familjenära situationer och teman, så som högtider, semestrar, fester och vardagligt familjeliv erbjuder de också nutida tittare ett unikt perspektiv på historien. Privata filmskapare tog ofta med sig sina kameror utanför den privata sfären och filmade familjemedlemmar och vänner mot en bakgrund av publika miljöer. Även om vi som tittar på dessa filmer idag endast känner till lite, eller ingenting alls, om dem som gjorde filmerna och om de personer vi ser i filmerna, kan vi hitta andra perspektiv att identifiera oss med. Vi kan till exempel känna igen specifika platser, tidsperioder vi minns eller aktiviteter vi är bekanta med. På så sätt erbjuder amatörfilmerna oss en unik blandning av ett privat och publikt perspektiv.

Text: Ashley Smith, fil. dr. i filmvetenskap , 2018

Lästips:

• Hedling, Erik och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
• Jönsson, Mats och Cecilia Mörner, Självbilder: Filmer från Västmanland, (Stockholm: Svenska filminstitutet, 2006)
• McNamara, Martha J. och Karan Sheldon (red.), Amateur Movie Making: Aesthetics of the Everyday in New England Film, 1915-1960, (Bloomington: Indiana University Press, 2017)
• Rascaroli, Laura, Gwenda Young och Barry Monahan (red.), Amateur Filmmaking: The Home Movie, the Archive, the Web (New York: Bloomsbury, 2014)
• Smith, Ashley, ”The Archival Life of Home Movies: Regional Reflections and Negotiated Visions of a Shared Past,” ([diss.], Stockholms universitet, 2018)

• Zimmermann, Patricia R., Reel Families: A Social History of Amateur Film (Bloomington: Indiana University Press, 1995)

Långt innan regissörerna Jonas Åkerlund och Johan Renck slog igenom internationellt arbetade båda med reklamfilm. Deras produktionsbolag Pettersson & Åkerlund, som de 1994 startade med Lasse Pettersson, gjorde på 90-talet bland annat en rad reklamfilmer för varumärket Festis. Mycket av den tematik kring våld, sex och droger som senare skulle bli Jonas Åkerlunds signum är tydlig redan i dessa reklamfilmer. I den serie filmer som ligger på Filmarkivet.se framställs fruktdrycken som likt en drog som dealas i olika urbana miljöer. Vätskan framställs som så pass beroendeframkallande att den leder till överkonsumtion, abstinens och så småningom inskrivning på avgiftningsklinik. Under AA-liknande möten i den 60-talsdoftande The Clinic bekänner patienter i gruppterapi att ”Jag heter Janet och jag är en Festis.” Tillslut blir suget för stort för några så att de krossar en ruta och rymmer från området. I Airport bräcker internationella agenter varandra i nonsensdialog när de försöker knäcka lösenord i form av meningar som ”Min granne är naken” och ”Min katt har inte kommit hem ännu”. Här framställs flaskorna enligt klassisk agentfilmslogik som ett värdefullt ämne som forslas i stålfärgade attachéväskor och byter ägare i parkeringsgarage och på flygplatser som franska Orly.

1992 gjorde Jonas Åkerlund videon till Roxettes Fingertips som skulle bli den första av tjugo han gjorde för bandets räkning. Efter att den brittiska gruppen Prodigy anlitat honom för att göra videon till Smack my bitch up, där en subjektiv kamera följer en man genom en partynatt, fick Åkerlund sitt internationella genombrott som musikvideoregissör. Efter det har en rad världsartister som Madonna (Ray of Light), Lady Gaga (Paparazzi och Telephone), Britney Spears (Hold It Against Me) och Metallica (Whiskey in the Jar) anlitat honom. 2002 debuterade han som långfilmsregissör med Spun och sedan dess har han hunnit göra Horseman (2009), Small Apartments (2012). För tillfället är han aktuell med Lords of Chaos (2018). Johan Renck gick även han vidare till att göra musikvideos för bland andra Madonna (Hung up), Beyoncé (Me, Myself and I) och David Bowies sista musikvideo Lazarus. Även han har gjort långfilm. 2008 kom Downloading Nancy och sedan några år tillbaka har han regisserat flera framgångsrika tv- serier som Breaking Bad, Vikings och Bloodline.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktör Filmarkivet.se, (2018)

Lästips:
• Ekman, Klas, ”Med smak för skräck”, Cinema nr 4 2010
• Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
• Höglund, Christina, ”Jonas Åkerlund: videokonstnär med rätt att provocera”, Film & TV nr 3, 1999

Från 1976 var varumärket Date namnet på en av de allra populäraste parfymerna för unga tjejer. En välkänd doftmarkör för den där speciella övergången från barndom till tonår som fortfarande verkar lyckas väcka nostalgi hos kvinnor som var unga på 70-, 80- och 90-talet. Var du en Natalie, Alicia eller Pamela? (Just Pamela hängde med från allra första början och ända fram till 1998). Varje flaska hade sin egen omslagsflicka och parades med en särskild doft och stil. Genom åren hann flaskorna prydas med ett otal kort- och långhåriga tjejer, både blondiner och brunetter men det var först på 90-talet som det dök upp mörkhyade tjejer som Fanny på flaskans omslag.

Genom reklamfilmerna för Date ser vi hur kvinnoidealet förändrats över tid. Länge levde Date-tjejerna i oskuldens tid bakom en softad lins. I 70-talets reklamfilmer ( notera att en av filmerna är gjord av Roy Andersson) ser vi de mestadels blonda och hårfagra ungdomarna leka kurragömma och blindbock iklädda stråhatt och vita linnekläder. De befinner sig alla i prunkande trädgårdar och ibland alldeles nakna som naturbarn i en badtunna utomhus mycket långt ifrån storstadens puls. Först på 80-talet möter flickorna våren i Paris klädda i fräscha färger som pastellrosa och puderblått.

Männen i dessa reklamfilmer förpassas successivt från centrum till periferi. I 70–talets barnsliga lekar stjäl de en kyss och kastar flickorna i luften. I 80–talets storstadsmiljö distraherar de förbipasserande tjejerna och deras parfym fransoserna på gatan så pass mycket att de kör av vägen och välter sina fruktstånd. Det är uppenbart att parfymens främsta syfte är att locka till sig någon av det motsatta könet. På 90–talet ligger däremot betoningen mer på gemenskapen mellan väninnorna än männen. I den tidstypiska reklamfilmen från 90-talet med sina karaktäristiska bjärta färger har de dragit iväg på en sorgfri tjejsemester till Sydeuropa. Enda bilden på män i filmen är den där de glatt bränner förbi dem med sina vespor.

I slutet av 90–talet lanserades en helt ny doft med den svenska musikartisten Robyn på omslaget. Den filmintresserade har säkert också noterat att det just är en Dateparfym som Agnes får i födelsedagspresent av sin kompis i Lukas Moodyssons Fucking Åmål (1998) . Under 2000–talet förlorade dofterna sina kvinnonamn och fick istället heta sådant som Street, Party, Sport och så småningom det lite längre Absolute Attraction. Idag finns varumärket inte längre kvar.

Text: Wanda Bendjelloul, redaktör Filmarkivet.se, (2018)

Lästips:
• Aftel, Mandy, Parfym: En väldoftande historia (Stockholm: Svenska förl., 2003)
• Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
• Kjellmer, Viveka, Doft i bild: Om bilden som kommunikatör i parfymannonsens värld (Götebord: Acta, 2009)
• Reinarz, Jonathan, Past scents: Historical perspectives on smell (Urbana, Chicago: University of Illinois Press, 2014)

I år firar Estland 100 år som republik vilket ger oss anledning att se tillbaka på de svensk-estniska relationerna genom tiderna.

Estlandsvenskarna, det vill säga aibofolket (ö-bor eller rannarootslased på estniska) eller kustsvenskarna (eestirootslased på estniska), är en svensk minoritet som levt i västra och norra Estland sedan 1200–talet. De områden de framförallt befolkat är Nuckö, Nargö, Stora och lilla Rågö, Ormsö, Runö och Odinsholmen. I journalfilmen SF 2444 finns ett inslag som skildrar livet på just Rågö. Till en början bodde det svenskar även på Ösel och Dagö. Första gången svenskar omnämns i skrift är i Hapsals stadsrätt 1294. En teori är att de första bosättarna var korsfarare som på 1200-talet kom för att frälsa ”barbarerna” på andra sidan Östersjön men med stor sannolikhet handlade det också om någon form av kolonialisering. Esterna själva var vid den här tiden framförallt jordbrukare och bodde därför inte i någon större utsträckning i de karga kustområdena där svenskarna valde att slå sig ner. Svenskarna levde enligt ”svensk rätt” vilket betydde att de hade betydligt större rörelsefrihet än de estniska bönderna som under 1400-talet mer eller mindre kommit att betraktas som livegna. Svenskesterna ägnade sig framförallt åt fiske, jordbruk och sjöfart och på Runö fångade man även säl.

1629–1721 var hela Estland under svenskt styre. Vid medeltidens slut fanns det nästan lika många svensktalande i Reval (nuvarande Tallin) som i Visby och i mitten av 1600-talet skall det ha funnits runt 10 000 svenskar i Estland. Detta trots att den ryske tsaren Ivan den förskräckliges tatariska trupper vintern 1575 plundrade och härjade öarna utanför kusten. Området drabbades också först av svår missväxt och hunger 1695-97 innan pestens bröt ut 1710. Dessförinnan hade landet dessutom drabbats av en stor influensaepidemi. Till slut skall kyrkoherden på Nuckö ha tappat räkningen över alla döda och på Runö fanns det bara ett dussintal invånare kvar.

Från 1721-1918 var Estland ryskt men blev sedan självständigt 1918. Under självständighetstiden fanns det ett tjugotal folkskolor med svenska som undervisningsspråk och i slutet av 1930-talet betraktade 15 000 personer sig som estlandssvenskar. Genom Molotov-Ribbentroppakten blev Baltstaterna sovjetiskt område i början av andra världskriget vilket innebar att örlogsbaser placerades ut på platser med stor estnisksvensk befolkning som Rågöarna, Nargö och Odensholm. Livet på Rågö innan ockupationen, i mitten på 1930-talet, kan ni se i filmen Strandhugg på Rågö, Storrännare i Vålådalen. Folkhögskolan på Nuckö blev därmed en fältanläggning. Detta innebar att en del av befolkningen tog sina fiskebåtar och flydde till Sverige. 1940 sökte 8000 estlandsvenskar utvandringstillstånd men bara 110 personer beviljades detta. När tyskarna angrep Sovjetunionen sågs de av många som befriare, 300 estsvenskar hade ju tvingats strida för Röda armén. Men snart började även tyskarna att mobilisera soldater ur befolkningen. I takt med att det gick allt sämre för Tyskland, började många unga män därför att försöka ta sig till Sverige för att slippa att bli rekryterade. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna Sverige tillstånd att göra en överföring av 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. En statlig kommitté, ”Kommittén för Estlands svenskar”, bildades för att administrera överflyttningen. Efter långvariga förhandlingar med tyska myndigheter fick man våren 1944 tillstånd att transportera de resterande estlandssvenskarna till Sverige. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren ”Juhan” gjorde nio resor 1944. En av dessa resor kan ses i filmen Veckorevy 1944-08-21. Den sista transporten gick med en mindre båt, ”Triina”, från Tallinn den 18 september. Totalt kom det 3335 estlandssvenskar till Sverige med dessa båtar. Ungefär lika många kom på egen hand i enklare båtar. Mellan 1940-1944 kom det sammanlagt 7000 estlandssvenskar, 25 000 ester, 4000 letter och 500 litauer. Den stora flykten från länderna i Baltikum är den första stora flyktingvågen till Sverige i modern tid. De flesta flyktingar kom över Östersjön till Gotland eller till Stockholms skärgård och sattes där i karantän på grund av smittohärder i de krigshärjade områdena. Efter tiden i karantän skickades de flesta ut i arbete inom svenskt skogs- och lantbruk.

Estland var sedan ockuperat av Sovjetunionen från 1944-1991. De svenskestniska områdena blev allt mer avfolkade eftersom de utgjorde en strategiskt viktig sovjetisk gränszon. Inga legala utlandsbesök kunde till exempel göras dit innan 1988. 1000-2000 svenskester stannade kvar i Sovjetunionen. Idag finns det bara ett hundratal kvar. Tidigare talade man om fyra distinkta estnisksvenska dialekter men i dagsläget finns försvinnande få svenskatalande kvar i landet.

Lästips:
• Blomqvist, Marianne, Svenska ortnamn i Estland: med estniska motsvarigheter (Helsingfors: Svenska folkskolans vänner, 2000)
• Hafström, Gerhard, ”Estlandssvenskarna”, Svensk Tidskrift december, 1941
• Hoppe, Göran, Estlandssvenskar (Stockholm: Svenska institutet, 2003)
• Pajur, Ago och Tonu Tannberg, Historia of Estonia 1918–2017. A brief overview (Tartu: University of Tartu Press, 2017)
• Sjövall, Mikael (text) och Patrik Rosenberger (foto), På strövtåg i Aiboland: En reportagebok om svenskbygderna i Estland (Stockholm: Kulturföreningen svenska odlingens vänner, 2015)

Text: Wanda Bendjelloul, redaktör Filmarkivet.se, 2018

Från slutet av 1800 – talet och ända fram till 1940-talet emigrerade tiotusentals svenskar till Sydamerika i jakten på ett bättre liv. Brasilien var det populäraste resmålet då landet erbjöd gratis båtresor över Atlanten och förmånliga jordlotter med fem års avbetalning och hjälp med verktyg och mat under det första halvåret. Skälet till detta var inledningsvis att landet efter avskaffandet av slaveriet 1888 var i stort behov av arbetare till sockerplantagen. Under en period fanns det till och med ett särskilt emigrationskontor i Malmö som kallades ”Brasilianska kontoret”. I skriften ”Vägledning och rådgivare för invandrare till Brasiliens Förenta stater (1891) kunde man bland annat läsa: ”Gån dit ut, mina barn! Därute i Nya världen finns det fruktbara jordvidder att uppodla och bruka, där finns det välstånd att vinna, stundom rikedom.” För migranterna var Sydamerika ett betydligt billigare alternativ än Nordamerika. Resan gick via Hamburg och väl framme bosatte sig de flesta i den sydliga provinsen Rio Grande do Sul.

Från början av 1900 – talet bosatte sig även många svenskar sig i den argentinska provinsen Misiones. Där hade den argentinska staten inlett en kampanj för att få folk att odla yerba vars blad torkas för att göra mate, landets nationaldryck. En del tog sig till det nya landet från Brasilien med hjälp av machete genom djungeln och drabbades under färden av tropiska sjukdomar. En femtedel dog i det som kommit att kallas dödenskaravan. Staden där de flesta sedan slog sig ned kallades först för Villa Svea men fick 1928 namnet Oberá. Runt niohundra svenskar bodde i området på 40–talet där det fanns en svensk församling och en skola där undervisningen bedrevs på svenska. Än idag kan man höra svenska talas i Oberá.

Många av de som flyttade till Sydamerika var dock fattiga stadsbor och fabriksarbetare utan tidigare erfarenhet av odling som slet ont på fälten. Sjukdomar som kolera, hepatit och dysenteri var vanliga och området drabbades återkommande av torrperioder som förstörde skörden. Dessutom var jorden på många ställen mager. 1911 förstördes dessutom mångas egendomar av en stor översvämning vilket gjorde att en del tog chansen att återvända hem på den svenska statens bekostnad. En del stannade dock kvar och intresset hemma i Sverige för länderna på andra sidan Atlanten och de gamla svenskkolonierna höll i sig. Vi har här samlat ett antal 40- och 50-tals filmer på temat.

Lästips:

  • Flodell, Sven Arne, ”Nova Suecia”: Svenska bosättningar i Argentina och Brasilien (Stockholm: Stiftelsen Sverige och kristen tro, 2009)
  • Giambanco, Solveig och Eva Wernlid, Misiones: Svenskarna och den röda jorden (Stockholm: S. Giambanco, 1997)
  • Retsö, Dag, Brasiliens historia (Lund: Historiska Media, 2014)
  • Rock, David, Argentina 1516–1982: From Spanish Colonization to the Falklands War (London: Tauris, 1986)
  • Wilhelm, prins av Sverige, Röda jordens svenskar (Stockholm: Norstedt, 1948)

Text: Wanda Bendjelloul, redaktör, Filmarkivet.se (2017)

Roy Anderssons första kommersiella film var en reklamfilm. Reklamen var för MUM och gjord på uppdrag av amerikanska Young & Rubicam. Andersson var fortfarande elev på Filmskolan, som drevs av Filminstitutet. Skolan var inhyst hos filmbolaget Europa Film, där filmen gjordes på jullovet 1968. MUM-reklamen prisbelönades, och bidrog – vilket var tanken – till att Europa Film övertygades om filmstudentens kvaliteter. De kom därefter att producera Anderssons långfilmsdebut En kärlekshistoria (1970).

1968 var den svenska reklamfilmen på väg in i en guldålder. Reklamfilm fanns endast på bio, och den var uppskattad av publiken. I slutet av 1960-talet var den svenska reklambranschen stadd i förändring, reklamen hade överlag blivit mer spännande och djärv. Andersson tillvaratog möjligheterna. När hans andra långfilm, Giliap, floppat 1975, började han att mer metodiskt syssla med reklamfilm. Intäkterna återinvesterades i en egen studio, som skulle ge oberoende. Reklamfilmandet använde han samtidigt till att utveckla sin egen estetik, allt längre bort från naturalismen. Resultatet syns i come backfilmen Sånger från andra våningen (2000), och i följande verk.

Roy Anderssons reklamfilmer var under några decennier en institution på biograferna. Filmerna var ofta gjorda i en tagning, senare även med fast kamera, och hade särpräglade aktörer. Många har blivit älskade svenska reklamfilmsklassiker; i den svenska filmhistorien förtjänar de en plats som minor classics.

Lästips:

  • Andersson, Roy, Vår tids rädsla för allvar (Göteborg: Filmkonst, 1995)
  • Brodén, Daniel, ”Den komplexa reklambilden: Om Roy Anderssons nydanande (kamera)inställning”, Daniel Brodén och Christoffer Noheden (red.), I gränslandet: Nya perspektiv på modernism och film (Möklinta: Gidlunds, 2013)
  • Brodén, Daniel, Någonting har hänt: Roy Anderssons filmskapande och det moderna Sverige (Stockholm: Leopard förlag, 2016)
  • Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
  • Suhonen, Daniel, ”Sossefilm”, Film & TV nr 2, 2011

Text: Mårten Blomkvist, filmkritiker och författare

Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se.

Kvinnors plats i filmarkivet

Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia ­– men den är bara en del av vårt filmarv.

Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm.

När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren.

I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se.

Kajsa Hedström

Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.

I Kungliga bibliotekets (KB) samlingar finns ett antal ryska journalfilmer från perioden 1918-1919. Titeln på journalerna är ”Kinonedelja” – Kino-Vecka. Slutet av första världskriget och ryska revolutionen utgör den fond som allt utspelar sig mot. I filmerna passerar många kända personligheter från tiden förbi. Vi ser till exempel Leo Trotskij på väg till fronten och Vladimir Lenin i organiserandet av motståndet. Journalfilmerna är inspelade av Dziga Vertov och räknas som bland hans tidigaste filminspelningar. Journalerna producerades mellan maj 1918 och juni 1919. Totalt spelades 43 journalfilmer in. En del av filmerna i KBs samlingar har norska textskyltar och har klippts ihop från flera olika journaler. Övriga filmer i samlingen har ryska textskyltar men är detaljbeskrivna i KBs katalog smdb.kb.se.

Hur filmerna har hamnat i Sverige beskrivs i en längre text på Österrikes filmmuseums hemsida där 14 filmer finns upplagda: ”The Austrian Film Museum holds prints of 14 clearly identifiable issues of the Kinonedelja series. The source was the Swedish Film Institute, whose archivist Anna-Lena Wibom had rediscovered the newsreels in a collection on deposit from the Swedish Television in 1967. Aleksandra Kollontai, who was appointed Soviet ambassador to Norway in 1923, is believed to have been responsible for first bringing the Kinonedelja newsreels to Scandinavia, thus accounting for the fact that several of the prints contained Norwegian intertitles. The original Russian titles survived only in the form of short ”flash titles”. Full-length Russian intertitles were created in January 1996 by stretch-printing the flash titles. Around that same time, the Film Museum staged the first ever public screening of its Kinonedelja prints in Vienna. The event took place in the presence of Anna-Lena Wibom.”

De filmer som SVT hade deponerades också till det som hette ALB/SLBA under 1980-talet och hamnade slutligen i KBs samlingar i och med sammanslagningen av SLBA och KB 2009.

Läs mer om samlingen på Österrikes filmmuseums hemsida.

Lästips:

  • Malitsky, Joshua, Post-revolution Nonfiction Film: Building the Soviet and Cuban Nations (Bloomingtoon: Indiana University Press, 2013)
  • Tode, Thomas och Barbara Wurm (red.), Dziga Vertov: The Vertov Collection at the Austrian Film Museum (Vienna: Austrian Film Museum, 2007)
  • Vertov, Dziga, Kino-Eye: The Writings of Dziga Vertov (Berkeley, California m.fl.: University of California Press, 1984)

Text: Christopher Natzén, redaktionen, filmarkivet.se (2017)

När Rosa Grünberg, iförd frack, bjuder upp Emma Meissner till dans i filmen Skilda tiders danser från 1909 anade nog ingen av dem att de skapade historia. Detta kan nämligen vara det allra första exemplet på svensk queerfilm. Värt att notera är att deras samkönade dans har släktskap med Dickson Experimental Short Film från 1895 där två män ses dansa med varandra ackompanjerade av en tredje man som spelar violin. Några år efter Hylins Rakin (1940) .där en av 1900-talets skickligaste damimitatörer, Lasse Krantz, gör reklam för rakkrämen Rakin som gör det lättare för honom att imitera Greta Garbo. Både Hasse Ekman och Ingmar Bergman intresserar sig för homo- och bisexualitet i tidiga filmer som Ekmans Flicka och hyacinter (1950) och Bergmans Törst (1949). Efter dem kom regissörer som Arne Ragneborn, Mai Zetterling, Vilgot Sjöman som i bihandlingar vågade visa upp queera karaktärer.

Det skulle dock dröja ända till slutet av 70-talet innan det gjordes filmer där homosexualiteten tilläts ha en dominerande betydelse för handlingen. Eva och Maria (1983) och Bögjävlar (1977), som ni hittar på Filmarkivet.se, är båda av novellfilmslängd, spelades in samtidigt och sammanföll med att Socialstyrelsen 1979 avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexuella och båda finns att se på Filmarkivet.se. Det är anmärkningsvärt att det, till skillnad från så många andra länder i västvärlden, har tagit så lång tid för queera spelfilmer att få fotfäste i Sverige. Det var först på 90-talet som ”komma ut -filmer” som Pensionat Oskar (1995), När alla vet (1995) och Fucking Åmål (1999) kom och banade väg för filmer som Patrik 1,5 (2008), Kyss mig (2011) och Nånting måste gå sönder (2014). Dock är förekomsten av queerskildringar i svensk lång spelfilm i dag fortfarande sparsam.

Under rubriken Queer hittar du kortfilmer som alla är HBTQ-relaterade. Flera av kortfilmerna har rönt stor uppmärksamhet på framför allt Berlins filmfestival och vunnit Teddy Awards. Många av kortfilmerna har visats på mängder av LGBT-festivaler runt om i världen. Queer-temat fylls på kontinuerligt.

Text: Jan Göransson, redaktionen, Svenska Filminstitutet (2018)

Lästip:
• Ryberg, Ingrid, ”Between positive representation and camp performance: Three films from the Swedish lesbian and gay liberation movement”, Journal of Scandinavian Cinema, Vol 5, No 2, 2015
• Linder, Anna och Annika Ruth Persson (red.), Queera rörliga bilder / Queer moving images (Göteborg: ArtMonitor, 2017)
• Schoonover, Karl och Rosalind Galt, Queer cinema in the world (Durham: Duke University Press, 2016)
• Wallenberg, Louise,”Stilleristic women: gender as masque and ambivalence in the work of Mauritz Stiller”, Aura: filmvetenskaplig tidskrift nr 4, 2000.
• Wallenberg, Louise, ”Straight heroes with queer inclinations: male film stars in the Swedish 1930s”, Sean Griffin (red.), Hetero: queering representations of straightness (Albany, NY: State University of New York Press, 2009)

Arne Sucksdorff är en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna. Under 40-, 50- och 60-talet gjorde han succé såväl i Sverige som utomlands. I gränslandet mellan dokumentärt och fiktion, med fokus på naturen, djuren och barnen skapade Sucksdorff en egen filmgenre, som tilltalade såväl vuxna som barn. 2017 skulle Sucksdorff ha fyllt 100 år.

1949 får Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad den svenska filmens första Oscar. Sucksdorff, som redan är berömd för sina korta naturfilmer, ska tre år senare erövra världen med långfilmsdebuten Det stora äventyret. Med säker hand väver han ihop autentiskt material med iscensatt, och berättar om två pojkar som räddar en utter. Människor i stad, arton minuter lång och utan dialog, är en fulländad film om några pojkar i Gamla Stan. Om gränderna och husen, och de som bor och arbetar där. Pojkarna, med kortbyxor, snedlugg och en lillebror i sele, slåss om en fotboll och gömmer sig i Storkyrkan. De ser upp mot de väldiga valven när hundratals kulor smattrar mot stengolvet. Lillebror har fått upp påsen. ”Det gick upp för mig att om det skulle gå att skildra staden med hjälp av endast ljud, renodlade ljudeffekter, så skulle det vara möjligt att använda dem som noter, ungefär som i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier, så vore effekten ytterligare förstärkt, och sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig.” Så skriver Sucksdorff i boken Gryning, citerad i Stefan Jarls kärleksfulla dokumentär Skönheten ska rädda världen. Jarls mentor skrev, fotograferade och klippte själv, och längtade efter att få lägga ”alla bitarna på rätt plats”. Det hände att han klippte bort allt utom ett par procent av sina bilder.

1938 skrev Sucksdorff i en broschyr för amatörer att film ”inte är rörelse främst utan sammanhang”. Han var stillbildsfotograf, och la mindre vikt vid kamerarörelser än hur bilderna fogades samman. Hans förmåga att få bilder, musik, vingslag och pip att samverka gjorde honom till en av världens stora dokumentärfilmare. Jan Troell, som också fotograferar och klipper själv, var arton när Sucksdorff fick sin Oscar. När beundraren intervjuades i Populär fotografi 1966 var han aktuell med Här har du ditt liv. ”Den som verkligen har haft betydelse för mig i början är Sucksdorff, eftersom jag var, och är, väldigt naturintresserad och naturfotografering blev inkörsporten för mig. En jul fick jag hans bok Gryning med bilder från hans kortfilmer. [Jag] hade ännu inte sysslat med filmning, men njöt av uppförstoringarna från filmrutorna.”

Om Sucksdorffs naturbilder präglat svenskt filmfoto, har hans syn på sanning påverkat hela dokumentärgenren. ”Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna.” Det stora äventyret fick pris i Cannes, och Sucksdorff ett hedersomnämnande. Kortfilmen Indisk by (1951) hade året före fått juryns specialpris. I Berlin fick Det stora äventyret silverplaketten, och långfilmerna En djungelsaga (1957) och Mitt hem är Copacabana (1965) hyllades av svenska kritiker. Sucksdorff hade flyttat till Brasilien efter sin illa åtgångna spelfilm Pojken i trädet (1961). Filmen om gatubarnen i Rio blev hans revansch, och fick en Guldbagge 1965. 1994 fick Sucksdorff en Guldbagge för sitt livsverk. I Jarls dokumentär ryggar den 87-årige regissören inte för frågorna om konstens uppgift och filosofin bakom filmerna. ”En uppgift är att sprida kunskap… Jag personligen är övertygad om att allt liv är besjälat, att naturen är besjälad.” Han citerar en nunnas ord om att ”… till ögat föra skönhet och till örat harmoni” Detta är naturens uppgift, menar han. Stefan Jarl drar en parallell till Dostojevskij, som i Idioten låter furst Mysjkin säga att skönheten ska rädda världen. Suckdorff nickar. ”Skönheten ska rädda världen.”

Lästips:

  • Edström, Mauritz, Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen (Stockholm: PAN/Norstedts, 1968)
  • Film & TV nr 2, 2001 (Minnesnummer över Arne Sucksdorff med artiklar av bland andra Leif Furhammar och Bengt Forslund.)
  • Gullers, K. W. och Arne Sucksdorff, Råd som ger resultat!: 12 fotoråd / 7 filmningsråd (Stockholm: Fotohandl. Riksförb., 1958)
  • Jönsson, Mats, Jönsson, ”Performative nature: The nature of Sweden in Arne Sucksdorff’s wartime documentaries”, G Iversen och J K Simonsen (red.), Beyond the visual: Sound and image in ethnographic and documentary film (Höjbjerg: Intervention Press, 2010)
  • Sucksdorff, Arne, En drömmares väg – memoarer (Stockholm: Streiffert, 1994)
  • Sucksdorff, Arne, Gryning: Strövtåg med filmkamera (Stockholm: Nord. rotogravyr., 1950)

Text: Nina Widerberg (2016)