GPS400 är ett centrum för samverkande visuell forskning vid Göteborgs universitet. Här har man de senaste åren inventerat och analyserat Göteborgs filmarv. I detta tema får vi se hur Göteborg som stad har skildrats, genom filmens ögon, från 1916 fram till 1982.

Sedan 2016 inventeras och analyseras Göteborgs filmarv inom forskningscentrumet GPS400. Genom att använda film som visuellt kulturarv och empiriskt källmaterial genereras ny kunskap om stadens och regionens filmbestånd, hur dessa verk har använts, förvarats och tillgängliggjorts samt var viktig metadata om dem återfinns. Detta arbete berikar inte enbart stadens och regionens kulturarvsinstitutioner, offentliga rum och lärosalar, utan fördjupar också informationen om svensk film generellt. I samtliga dessa sammanhang utgör Filmarkivet.se en ovärderlig resurs, inte minst inom olika slags undervisningsområden. Det ökade intresset för lokal film som dylika projekt frambringar visar att behovet av att kunna tillgängliggöra sådana verk idag är större än någonsin tidigare. Det faktum att antalet svenska avhandlingar om film ökat markant under senare år understryker behovet ytterligare (se exempelvis den vetenskapliga bokserien under Mediehistoriskt arkiv).

I fokus för denna forskning finns bland annat lokal journalfilm, där främsta källan är bolaget Svensk Filmindustris (SF:s) Veckorevy, som 1943 bytte namn till SF-Journalen. Ett tidigt exempel är SF2331 från 1916, vars första sekvens skildrar Lorensbergsparken mitt i stadens centrum. Efter bilder från det grönskande parkområdet med restaurang och musikpaviljong visas bygget av den nya Lorensbergsteatern. Därpå följer en kort scen framför den färdiga teatern med två män som samtalande går mot kameran. Vid närmare granskning av filmen visade det sig att en av dessa män var Mauritz Stiller (1883-1928), en av Sveriges främsta stumfilmsregissörer som år 1916 tillträtt posten som Lorensbergsteaterns förste chef. Dessa tidiga unika rörliga bilder på Stiller har tidigare varit okända, och de nya uppgifterna om SF2331 kan nu inkluderas i Svenska Filminstitutets Svensk Filmdatabas och Kungliga bibliotekets Svensk Mediedatabas (SMDB). Ett annat journalfilmsinslag som studerats ingår i SF2474 från 1923. Genom att i snabb följd skildra kända platser och byggnader runt om i staden fick åskådarna i landets biografer en komprimerad bild av hur Göteborg såg ut vid tiden för dess 300-årsjubileum. Dessa bilder kan mycket väl ha spelats in i samband med invigningen av den stora Jubileumsutställningen 8 maj, då SF var på plats för att skildra Gustaf V:s ceremoniella öppnande. Inom GPS400 är bilder som dessa främst intressanta som exempel på hur filmbolag från Stockholm genom åren har skildrat rikets andra stad. Utöver SF:s journalfilmer studerar vi bland annat Nordisk Tonefilms Nuet och Folkfilms Junex-journalen.

En helt annan sorts film som visat sig vara minst lika givande att inventera och studera är lokal amatör- och beställningsfilm. Ett exempel är den drygt 18 minuter långa ljudfilmen Invigningen av Arendalsvarvet, som producerades av Götaverken i Göteborg år 1963 och som nu också publiceras på Filmarkivet.se. I fokus står den tre dagar långa varvsinvigningen 24–26 maj, där en pedagogisk kommentator beledsagar åskådaren genom samtliga händelser, detaljer och personer. Första dagen var pressrepresentanter från hela världen inbjudna, andra dagen deltog svenska dignitärer med stadsminister Tage Erlander i spetsen, medan allmänheten fick tillträde till varvet under tredje och sista dagen. Filmen präglas av ett ambitiöst men tämligen konventionellt filmberättande. Det mest intressanta är snarare den starka framtidstro och positiva anda som genomsyrar varje enstaka bild, scen och sekvens. Generellt framstår filmer likt Invigningen av Arendalsvarvet som enkla men uppriktiga försök att skildra stora eller små samtida händelser. Deras naiva men ärliga underifrånperspektiv erbjuder nya perspektiv på händelser och platser som ibland är välkända men betydligt oftare är okända, vilket gör dem till ett av de främsta och mest informativa undersökningsobjekten som studeras inom GPS400. Därför är det viktigt att Filminstitutet och KB även framöver fortsätter med insamlande, digitalisering och arkivering av detta slags filmer. De utgör ett unikt kulturhistoriskt filmarv, vars skildringar av Sverige för de flesta fortfarande är okända.

Två andra filmer som filmforskningen i Göteborg bidragit med ny kunskap om publiceras nu också på denna sajt, nämligen Gothenburg Goes Offshore (1981) och Göteborg – Porten mot väster (1982). Den senare återfinns i både en svensk och engelsk version. Om Invigningen av Arendalsvarvet skildrade en period präglad av framtidsoptimism kring Göteborgs och dess varvsindustriers utveckling, skildrar dessa två filmer en mer turbulent tid i stadens historia. Filmerna har emellertid till dags dato lämnat få spår i de nationella databaserna och arkiven. Såväl Gothenburg Goes Offshore som den engelska versionen av Göteborg: Porten mot väster digitaliserades från analoga kopior hos Regionarkivet i Göteborg. Denna digitalisering genomfördes under arbetet med Erik Florin Perssons avhandling i filmvetenskap, Film i stadens tjänst: Göteborg 1938–2015 (2021).

Flera av filmerna som studeras i avhandlingen har sedan tidigare funnits tillgängliga på Filmarkivet.se, till exempel Staden vid Göta älv (1938), Sveriges port mot väster (1945) Göteborg: Hjärtpunkt i Norden (1964) och Göteborg (1973). Dessa filmer och deras metadata innehåller däremot ytterst lite information om vem som ursprungligen beställde och finansierade dem. Förmodligen beror detta på att de visades som förfilmer på biograf eller i skolor och föreningar runt om i Sverige, och att filmer i dessa kontexter sällan tilläts innehålla explicit reklam. Det var genom att granska kommunala handlingar i Göteborg som Florin Persson kunde bekräfta att filmerna producerats på beställning av kommunen. Härigenom generades en djupare förståelse för anledningen till att filmerna överhuvudtaget producerades och vilka målgrupper de riktade sig till. Tack vare kommunala handlingar i lokala arkiv hittades kopior av filmer som inte fanns tillgängliga på Filmarkivet.se eller i några av de nationella arkiven. Detta gäller de två ovan nämnda filmerna från 1980-talet, men även en film som Den gyllene porten (1957), som sedan några år tillbaka finns tillgänglig på sajten tack vare den lokalt förankrade forskningen.

De kommunalt beställda filmer om Göteborg som tidigare funnits tillgängliga på Filmarkivet.se är tydligt kopplade till stadens expansiva ekonomi och rekordårens välfärdsstatliga utveckling fram till 1970-talet. I en framåtblickande anda skildras Göteborgs industrier och turistattraktioner samt bostadsbyggande och andra välfärdsstatliga satsningar. Kontrasten är stor mot de två filmerna från början av 1980-talet som nu publiceras, vilka är tydligt märkta av den pågående ekonomiska krisen. Den första filmen, Gothenburg Goes Offshore, producerades på beställning av det nystartade kommunala bolaget Gothenburg Region Promotion Office. Filmen kan ses som ett sätt att marknadsföra vad man hoppades kunde vara en ny väg för stadens krisande varvsindustrier: att producera plattformar och annan utrustning till den havsbaserade oljeindustrin. Satsningen skulle dock bli ganska kortlivad och bara några år senare visade sig även detta vara en återvändsgränd för stadens varvsindustrier. Där Gothenburg Goes Offshore har en offensivt säljande ton är Göteborg: Porten mot väster mer lågmäld. Filmen producerades på beställning av Stadskansliets informationsavdelning och riktade sig i första hand till skolor, men i viss mån även till turister och företag. Att den producerades i en version på engelska tyder på att den även distribuerades internationellt. Filmen har en enkel och inte särskilt påkostad stil, med få och ganska statiska tagningar. Speakerrösten framstår som tämligen deskriptiv, med en nedtonad argumentation. Varvskrisen nämns aldrig uttryckligen, men ligger där som något av en outtalad förutsättning. Speakerrösten konstaterar bland annat att ”Cityvarvet är idag ett varv för fartygsreparation”. Filmen präglas på många sätt av en ambivalens kring staden och dess framtida utveckling, och står i stark kontrast till såväl Gothenburg Goes offshore och Invigningen av Arendalsvarvet som äldre kommunala filmer om Göteborg. De två filmerna som nu publiceras utgör således ett på många sätt unikt kulturhistoriskt källmaterial från en omvälvande tid i Göteborgs historia. De är också exempel på en typ av filmer som finns bevarade i lokala arkiv och samlingar, men som tidigare sällan uppmärksammats. Med hjälp av en hemsida som Filmarkivet.se är det dock möjligt att tillgängliggöra dem för en bredare publik.

Text: Mats Jönsson, professor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet och föreståndare för GPS400: Centrum för samverkande visuell forskning, Erik Florin Persson, fil.dr i filmvetenskap, 2024

Lästips:

• Florin Persson, Erik, Film i stadens tjänst: Göteborg 1938–2015 (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2021).
• Johansson, Karl-Magnus (red.), Filmens Göteborg: Spår, erfarenheter och resultat från ett samverkande forskningsprojekt, (Göteborg: Riksarkivet, 2021).
• Jönsson, Mats, Louise Wolthers och Niclas Östlind (red.), THRESHOLDS: Interwar Lens Media Cultures 1919–1939 (Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2021).
• Göteborg som Filmstad, en artikel av Tobias Åkesson på Svensk Filmdatabas, 2023.

De allra första svenska spelfilmerna, som producerades fram tills vi fick en etablerad filmindustri 1912, har länge varit svåra att få tag på. I det här temat blir äntligen några av dem tillgängliga! Filmarkivarien Magnus Rosborn guidar bland pionjärverken och ger en bild av hur en ny konstart växte fram under den tidiga eran.

Utvecklingen av filmmediet gick med en rasande fart i Sverige. Från de första trevande försöken i slutet på 1890-talet skulle det endast ta tjugo år innan den svenska filmen trädde in i ”Guldåldern” där den konstnärligt stod på en världsledande nivå. En anmärkningsvärt snabb process, särskilt med tanke på att svensk film till en början var rätt oansenlig. Kvantitativt såväl som kvalitativt låg vi under pionjäråren fram till 1912 långt efter de då dominerande filmnationerna Frankrike, Italien och Danmark. Den låga kvaliteten har gjort det svårare för dagens åskådare att ta till sig dessa tidiga verk. Dessutom har de flesta av filmerna gått förlorade till följd av diverse olyckliga omständigheter: konkurser, undermålig arkivering, att filmer ansetts passé eller att arkiven brunnit och förstörts.

Internationellt eller svenskt, dokumenterad teater eller fiktion?

Så vilken var då den första svenska spelfilmen? Det finns inget självklart svar. Det är inte bara svårt att avgöra vad som menas med ”svensk” spelfilm från denna tid, utan också förhandlingsbart vad som egentligen kan definieras som ”spelfilm”.

1896 spelades de första iscensatta filmbilderna in i landet. De upptogs på Djurgården i Stockholm och innehåller två korta och komiska men rätt förbryllade tagningar. Bakom kameran stod den tyske filmpionjären Max Skladanowsky och filmen verkar inte ha visats i Sverige i sin samtid. Därför har detta pionjärverk med titeln Komische Begegnung im Tiergarten zu Stockholm kommit att betraktas som tyskt och inte svenskt.

För att hitta den första spelfilmen inspelad i Sverige med avsikt att även visas för en svensk publik brukar man hoppa fram ett år, till Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Där filmades (bland annat) en skådespelad slagsmålsscen i en kulisstad föreställande gamla Stockholm. Bakom kameran stod Alexandre Promio. Han var fransman men problemet med att definiera dessa tagningar som ”den första svenska spelfilmen” handlar inte enbart om filmskaparens nationalitet. Det går även att fråga sig om slagsmålsscenen iscensattes för inspelningens skull, eller om filmen är en dokumentation av ett framträdande som dagligen arrangerades i utställningens miljöer. Senare under utställningssommaren skulle en regelrätt spelfilm med titeln Byrakstugan av svensken Ernest Florman skapas, men denna är tyvärr sedan länge förlorad.

Slagsmålsscenen på Stockholmsutställningen 1897

Med start 1903 spelades en rad korta ljudfilmsexperiment in i Sverige. Flera bolag prövade att låta kända artister agera och framföra sångnummer framför kameran, till ljud synkroniserat på fonografrulle eller senare på skiva. Även i de här fallen är gränsdragningsproblematiken mellan filmad teater och fiktion skapad för filmmediet påfallande. Ett bevarat exempel är operettstjärnan Anna Norries framträdande med en aria ur Sköna Helena i en film från just 1903 där ljudet dessvärre har förkommit.

Förutom dessa korta ljudfilmer skulle den svenska filmproduktionen helt fokusera på dokumentära upptagningar fram till 1907 då Stockholmsbiografen Apollo startade en spelfilmsproduktion. Återigen handlade det delvis om att på filmremsa fånga redan inövad scenkonst, som när fotografen Walfrid Bergström lät Emma Meissner och Carl Barcklind framföra två danser ur operetten Den glada änkan (1907) framför filmkameran. Utöver dansfilmer skulle bolaget även producera några mer renodlade spelfilmer, vilka tyvärr inte har bevarats för eftervärlden.

Mer avancerade produktioner och Svenska Biografteatern etableras

Den mest avancerade svenska spelfilmen som spelades in under 1900-talets första år var kostymdramat Gustaf III och Bellman (1908) av Erik Dahlberg, en film som lyckligtvis har överlevt i nästan komplett skick till våra dagar. Denna film verkar dock aldrig ha visats offentligt, vilket är märkligt med tanke på den för sin tid så avancerade filmproduktion med bland annat återskapad 1700-talsstämning. Detsamma går dessvärre inte att säga om kriminaldramat som i filmhistoriska sammanhang kallats Han som klara’ boven i regi av Oscar Söderholm från samma år. Filmen ansågs så undermålig av filmskaparna att den inte nådde en biopublik förrän i klippfilmen Minns du? från 1935 där den medtagits som en kuriositet.

Han som klara’ boven spelades in i Kristianstadstrakten och det är till den delen av landet vi måste rikta vår blick när de första stegen mot en mer omfattande svensk spelfilmsproduktion i industriell skala togs åren 1909–1910. I Kristianstad fanns bolaget med det självförhärligande namnet Svenska Biografteatern, lett av direktörn Charles Magnusson.

Charles Magnusson – filmdirektör i Kristianstad.

Sommaren 1909 började bolaget sin spelfilmsproduktion där interiörerna upptogs i en ateljé som fortfarande kan beskådas som en del av Filmmuseet i Kristianstad och olika platser runt staden användes till exteriörer. Stora delar av produktionerna 1909 och 1910 var filmatiseringar av litterära verk, som Värmlänningarna (1910) efter Fredrik August Dahlgrens populära folklustspel, Bröllopet på Ulfåsa (1910) efter Frans Hedbergs då ofta spelade pjäs och Fänrik Ståls sägner (1910) efter Johan Ludvig Runebergs finländska nationalepos. Två lite udda filmer var antiemigrationsdramerna Emigrant och Emigranten (bägge inspelade 1910) vars syfte var att få folk att avstå från att emigrera till Amerika. Bolagets mest avancerade film under dessa två år var Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910) vilken endast överlevt i korta fragment i den ovan nämnda klippfilmen Minns du?

En konkurrent med internationell blick

Medan filminspelningar pågick i Kristianstad så startade vinhandlaren Frans Lundberg 1910 en konkurrerande inspelningsverksamhet i Malmö. Som av en tillfällighet var även en av hans bolags första spelfilmer en filmatisering av Värmländingarna (1910). I övrigt var Frans Lundbergs produktion inte lika litterärt betonad och mer inriktad på exportmarknaden. Många av filmerna var delvis inspelade i Danmark med danska aktörer. Liksom i den då framgångsrika danska filmindustrin var det melodramer av sensationell karaktär som dominerade, något som inte gillades särskilt väl av den 1911 inrättade svenska censurmyndigheten Statens biografbyrå.

Frans Lundberg – filmproducent och vinhandlare i Malmö.

Slumpen och därmed det historiska eftermälet har kommit att behandla dessa två tidiga skånska filmproducenter väldigt olika. Medan de flesta av Svenska Biografteaterns Kristiandstads-produktioner överlevt (om än i förkortade och ofullständiga versioner) återstår idag knappt några rörliga bilder från Frans Lundbergs spelfilmsproduktion. Ironiskt, med tanke på att Frans Lundberg var en av initiativtagarna till det första kända svenska filmarkivet på Malmö museum 1911(dock var det bolagets dokumentära bilder som där ämnades bevaras för framtiden). Av de drygt 20 spelfilmerna som Lundberg producerade för egen räkning under sin korta verksamhetperiod 1910-1912 trodde man länge att ingen hade överlevt. På 1990-talet återfanns emellertid ytterst korta fragment av två av bolagets filmer, dels nämnda Värmländingarna, dels Champagneruset (1911) och runt 2010 gjordes det sensationella fyndet av originalnegativet till Komtessan Charlotte (1912). Därutöver hittades nyligen sista akten av en kopia av dramat Broder och syster (1912) i USA, som förhoppningsvis kommer göras tillgänglig inom överskådlig tid.

”Kinematograferad” Strindberg och lundenskiska karnevalsfilmer

Häst-Nisse” – biografägare och producent i Stockholm.

Större delen av spelfilmsproduktionen under pionjäråren skedde i Skåne, men i Stockholm fanns en konkurrent i bolaget Orientaliska Teatern. Ägaren N P Nilsson, kallad ”Häst-Nisse”, engagerade 1911 den mångsidiga teaterpersonligheten Anna Hofman-Uddgren som kom att regissera firmans samtliga sex inspelade filmer. Mest känd är Orientaliska Teatern för att de via telegram från författaren August Strindberg fick tillåtelse att ”kinematografera” så mycket de ville av hans dramatik. Det resulterade i filmatiseringar av Fröken Julie (1912) och Fadren (1912). Den sistnämnda är tyvärr den enda av bolagets filmer som överlevt och i sin egenskap av mer eller mindre avfilmad teater är den förmodligen inte representativ för produktionen i övrigt. När Häst-Nisse avled 1912 lades inspelningsverksamheten ned och Hofman-Uddgren återgick till teatern.

Anna Hofman-Uddgren – har kallats för Sveriges första kvinnliga filmregissör.

Pionjärårens mest udda filmproducent var Lundastudenternas karnevalskommitté. Deras filmskapande återupptogs vart fjärde år när karnevalerna hölls, för att däremellan ligga nere. Första gången karnevalsfilmer spelades in var 1908 då hela fem stycken gjordes. Två har överlevt: Lejonjakten som parodierar den året innan inspelade danska succéfilmen med samma namn och Kvinnliga akademiska fotbollsklubben Virginia som driver med kvinnliga studenters sportande. Den studentikosa humorn gör sig även gällande i 1912 års karnevalsfilmer Kärlekens list och Med dolk och gift där själva inspelningen sköttes av Frans Lundbergs bolag.

Karnevalsfilmerna blev en tradition som stått sig ända in i våra dagar. Lundastudenterna är därmed en av två producenter från pionjäråren som fortfarande är verksamma. Den andra är Svenska Biografteatern som flyttade sin verksamhet från Kristianstad till huvudstadsregionen 1911. Genom en rad ombildningar och namnbyten är de numera kända som SF Studios.

Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023

Lästips:

• Aghed, Jan, Skånska kinematografen : en bok om film i Skåne och skånska filmare (Malmö: Sydsvenska dagbladet 1976)
• Furhammar, Leif, Filmen i Sverige : en historia i tio kapitel och en fortsättning (Stockholm: Svenska Filminstitutet 2003)
• Fältman, Emil, ”Kristianstad – svensk films vagga” (1923), https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/kristianstad-svensk-films-vagga/
• Liljenberg, Bengt, Filmen kommer till Sverige : anteckningar om filmens väg till Sverige, om förevisarna och de första föreställningarna (Malmö: Kolibri 2002)
• Olsson, Jan, Från filmljud till ljudfilm : samtida experiment med odödlig teater, sjungande bilder och Edisons kinetophon 1903-1914 (Stockholm: Proprius 1986)
• Olsson, Jan, Sensationer från en bakgård : Frans Lundberg som biografägare och filmproducent i Malmö och Köpenhamn (Lund; Stockholm: Symposion 1989)

Sedan förra sekelskiftet har den storskaliga energiproduktionen i Sverige vuxit fram och därmed vårt moderna samhälle med järnvägar, bensinmackar och miljödebatter. Genom filmkameran – ett lika modernt, elberoende påfund – har utvecklingen dokumenterats. 

Energi, dess utvinning och produktion, infrastruktur och förändring, har varit ett omdebatterat ämne i över 100 år. Det gäller inte minst idag när energipriserna rusar och den påverkan som produktion och konsumtion har på natur, miljö och klimat är högaktuella ämnen. Tillgången på vattenkraft, olja, kol, kärnkraft och gas har tveklöst varit central och avgörande för såväl framväxten som upplevelsen av modernitet, industriernas genombrott och den mobilitet som nya kommunikationsmedel som tåg, bil och flyg förde med sig. Att resa blev nu möjligt för de allra flesta. De banbrytande förändringar som tillgången på energi har medfört är nära sammanlänkad med och har bevittnats av mediekulturen under 1900- och 2000-talet; av radion, televisionen, men kanske främst filmmediet som alltsedan sekelskiftet 1900 dokumenterat och följt denna förändring och även den debatt och det motstånd som skapats.

Som energisystem kom elektricitetens genombrott på 1890-talet i och med trefassystemets införande, vilket möjliggjorde överföring av energi över stora avstånd. Elektricitet blev successivt centralt för många användningsområden som belysning, kraft och värme. I början stod koleldade kraftverk för elektriciteten, men snart tog vattenkraftverk över. Elektricitetens genomslag och betydelse för svensk infrastruktur är ett återkommande tema i en rad filmer. Ett tidigt exempel från 1911 är kortfilmen Med jordens nordligaste järnväg — En färd Narvik — Riksgränsen. Filmen är en av flera som visades på biografer över hela landet under perioden 1910–1915 kring ett av de mest prestigefyllda projekten av sin tid, nämligen elektrifieringen av Malmbanan för den strategiska transporten av järnmalm från Luleå och Riksgränsen till Narvik vid den norska atlantkusten. Även Porjus kraftverk som kom till för att försörja järnvägen med elektricitet blev uppmärksammat i flera filmer.

Under 1900-talets första hälft porträtterade filmmediet och andra visuella medier nära på heroiska kraftprov som tack vare ny teknologi och modernisering segrade över och “tämjde” naturens krafter och därigenom kunde nå fram till de mest avlägsna av platser. Elektrifieringen av Malmbanan fick betydande uppmärksamhet, inte bara som en ikon för modernitet utan även för det spektakulära landskapet tåget åkte igenom. Att kameran tycks mer intresserad av den nordliga vildmarken än den elektrifierade järnvägen, kan kanske förvåna en modern åskådare, men vid denna tid fanns ingen tydlig polarisering mellan industrialisering och natur. Klart Trelleborg—Riksgränsen från 1942 visar den process som följde av elektrifieringen av Sveriges järnvägar under 30 år fram till sista etappen som var klar i februari 1942.

Förutom att reproducera förändringar i sin samtid, kom filmmediet även att spela en viktig roll i skapandet av en industriell modernitet tack vare sin popularitet hos publiken. Rörliga bilder i sig fick en enorm kulturell påverkan med skildringar av urbana miljöer, moderna företeelser, livsstilar och idéer, inte minst exotiska vyer. En lång rad av filmtyper och genrer kan kopplas till energitemat: industrifilm, informations- och utbildningsfilm, nyhetsinslag och även konstfilm. Reklamfilmer såsom Esso från 1958 och OK från 1969 användes för att marknadsföra oljebolag och inte minst deras bensinstationer som blir allt mer centrala i stadsbilden under 1900-talet. Filmerna undervisar bilisterna i att navigera bland tekniska detaljer och oljebolagens produkter. De skildrar även den förändring av utbud och service som bensinstationerna i sig genomgår under årens lopp med utökad självservice och försäljning av allehanda vardagsprodukter i de tillhörande butikerna.

Bensinstationen blir ett återkommande tema och en plats både för vardagsbestyr och för förberedelser inför den nya och efterlängtade semesterresan, ofta bilburen. Med sin modernistiska arkitektur blir bensinstationerna något av ett emblem för ett modernt samhälle. I Mot bistrare tider från 1982, en samproduktion av Sverige 80-redaktionen och Stiftelsen Svenska Filminstitutet och dess dåvarande VD Jörn Donner, har bilden av mobilitetens knutpunkt förändrats och är en helt annan.  Här blir en bensinstation snarare en allegori över Sverige på 1980-talet. Vid en blåsig kustlinje i Skåne en grå novemberdag står en öde och lätt förfallen bensinstation som, tillsammans med de få kunder som besöker stationen, visar på allt hårdare tider. Avsikten med Sverige 80-satsningen var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio och att samtidigt inventera ”den svenska verkligheten”.

Tillgången på energi har varit avgörande för att skapa vårt välstånd. Den moderna svenska välfärdens och folkhemmets framväxt sammanlänkas ofta med arbetet med att modernisera kraftnätet och elektrifiera industrier och hushåll. Men följderna av energiproduktionen och vår konsumtion har också varit mycket omdebatterade. Baksidan av vår moderna livsstil har inneburit många ingrepp i landskap, miljö och klimat, och dessutom risker för enskilda trafikanter. I filmer som Trafikfrämjandet – lär barnen se upp från 1937 och Gösta Werners filmatisering av Stig Dagermans uppmärksammade novell Att döda ett barn från 1953 görs försök att utbilda och disciplinera fotgängare och bilister i trafiksäkerhet för att minimera antalet olyckor. Att döda ett barn var en beställningsfilm för Försäkringsbolagens upplysningstjänst och kom att bli en av Werners mest välkända verk. Filmen visades som förfilm på biograf, men även utanför den traditionella biografkontexten av bland andra Motormännens riksförbund och diverse föräldraföreningar. Den fick också skolfilmsdistribution och sågs av generationer av skolbarn.

Sveriges el- och energiförsörjning blev alltmer omdebatterade ämnen från 1970-talet och framåt i filmer som Barsebäck från 1980 och Blågul kraft från 1983. Vårt oljeberoende och den fortgående diskussionen om alternativa energikällor är frågor som varit centrala under de senaste 50 åren, från oljekrisen på 1970-talet med kärnkraftsdebatten och folkomröstningen 1980 till den högaktuella frågan om klimatpåverkan.

Text: Marina Dahlquist, professor i filmvetenskap, Stockholms universitet, 2023

Lästips:

Björkin, Mats, Post-war Industrial Media Culture in Sweden, 1945-1960 (Amsterdam University Press, 2021)

Dahlquist, Marina och Patrick Vonderau, Petrocinema: Sponsored Film and the Oil Industry (New York: Bloomsbury Academic, 2021)

Stjernholm, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Lunds universitet, 2018)

Vonderau, Patrick och Vinzenz Hediger (red), Films that Work: Industrial Film and the Productivity of Media (Amsterdam University Press, 2009)

Florin Persson, Erik och Per Vesterlund. Stuck in Traffic: Car-Centric Urbanism, City Planning and the Welfare State in Swedish Commissioned Films and TV Drama From the 1960s. (Mediapolis: A Journal of Cities and Culture 8, no. 3, September 2023).

Gruvorna är en grundbult i vår ekonomi, ändå känner de flesta bara till dem från rörliga och stilla bilder. I det här temat tittar vi närmare på filmer från flera decennier av gruvhistoria. Vad säger de om arbetsvillkor, produktionsordningar, underjordens mörker och gruvindustrins koloniala förtecken? 

Dagbrottsgruvan breder ut sig under solen. På nära håll synlig för det mänskliga ögat. Möjlig att se även från höjder högre än omgivande skogar eller, om sikten är god, kanske från en flygplansstol långt uppe i skyarna. Underjordsgruvan kan från marknivå enbart anas, ofta via dess lavar, maskinrum och sovringsverk, eller mer indirekt genom slukhål och sprickor i marken ovanför.

Hur känner vi gruvan? För några är den en arbetsplats att vid skilda tidpunkter på dygnet återvända till. Andra har någon gång under skoltiden eller kanske senare i livet varit på studiebesök nere i underjorden, åkt buss på den sluttande vägen mot Malmbergsgruvan eller vandrat runt i Sala silvergruva. För en del innebär gruvan ett direkt hot som påminner om statliga övertramp. De flesta av oss har bara sett gruvan representerad i stilla eller rörliga bilder. Dessa bilder av gruvan har med andra ord en avgörande betydelse för många människors förståelse av vad en gruva är.

Vart tog malmen vägen?

I filmerna som skildrar gruvans historia framträder bilderna en efter en. Maskinerna, sprängningarna och det krossade berget. Gruvschakten, dammet och det påträngande mörkret som bitvis hindras av ljuset från gruvarbetarnas pannlampor. I kortfilmen Ferrum (1963) av regissören Gunnar Höglund är tempot högt när miljöer i och kring järnmalmsgruvorna i Malmberget och Kiruna skildras. Filmen är ljudsatt med ett suggestivt och tidvis dramatiskt musikstycke av kompositören Karl-Erik Welin. Produktionskedjan i gruvorna går på löpande band, från berg till malm till tåg, för att sedan skeppas i väg utomlands på enorma fartyg. Vart tog malmen vägen därefter?

Ett antal år tidigare, under andra världskriget, stod den svenska malmen för drygt 25 procent av konsumtionen i dåvarande Tyskland och i slutet av 1930-talet gick majoriteten av exporten dit. Transporterna från gruvorna i Malmfälten gick i huvudsak via hamnarna i Luleå och i Narvik, i det nazistockuperade Norge. Stålet som exporterades över vattnet stärkte den tyska krigföringen och påverkade hela krigets utveckling. Även andra vägar har malmen tagit, över vatten och land, men i stället för att följa fartygen återvänder Ferrum snabbt därefter ner i underjorden. Filmen är ett beställningsverk för gruvbolaget LKAB och utkom bara sex år innan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfältens gruvor. Är det möjligt att i de rörliga bilderna ana arbetarnas framtida motstånd? Ferrum visar få människor i bild men vid skiftets slut promenerar gruvarbetarna upp ur gruvan som ett kollektiv, ut genom en öppning i berget, för att där möta solens strålar.

Strejken och de hårda arbetsvillkoren

Under 57 dagar vid årsskiftet 1969–70 utspelade sig den vilda strejken i Malmfältens gruvor. Missnöjet över gruvbolaget LKAB:s lönepolitik, rationaliseringar och auktoritära personalpolitik resulterade till slut i handling. Sara Lidmans reportagebok Gruva (1968) består av berättelser från underjorden som beskriver såväl livet utanför gruvan som arbetet vid mullrets mittpunkter. Boken initierades av fotografen Odd Uhrbom som under mitten av 60-talet dokumenterade arbetare i Malmbergsgruvan. De anonyma arbetarnas berättelser skrevs ner av Lidman efter att hon besökt gruvorna i Svappavaara och Kiruna. I boken, som senare blev underlag för kortflmen 900 meter under jord (2008) av regissören Emelie Carlsson Gras, skildras den hårda arbetsmiljön i gruvan, rädslan, gemenskapen och flertalet erfarenheter av arbetsskador och olyckor. En av gruvarbetarna beskriver sin situation så här:

Jag är sexti år. Det är snart fyra år sen olyckan hände.
Svårt att andas – om det är silikos eller inte. Döv på ena örat. Ett öga borta. En gruvkarl förlorar ett som annat på sin väg till tippen.
Men man vinner också. Det bästa som finns att komma ihåg det är när jobbare hållit ihop, när kollektivet stått som en man omkring nån som blivit orättvist behandlad och kunnat åstadkomma en rättelse. (Lidman, Sara, Gruva, (Stockholm: Bonnier, 1968), s. 105)

Arbetet i gruvan var hårt och gemenskapen nödvändig. I ett inslag ur Veckorevy 1938-03-21 (1938) rapporterades om en gruvolycka i Basttjärnsgruvan i Västmanland där två arbetare begravdes under rasmassorna. Efter tre dygns riskfyllt räddningsarbete släpades en av dem, Helmer Johansson, ut ur gruvan och kördes sedan vidare till sjukstugan i närliggande Grängesberg. Den andra, i reportaget namnlösa, arbetaren avled vid platsen. I inslaget säger nyhetsreporten sedan: ”Vi ser här en bild av raset som låg över Johansson.” Vad visar denna bild? Ett gruvschakt fyllt av krossat berg och sönderslagna timmerstockar. Bilden av förödelse och en katastrof som kanske hade kunnat motverkas. Inte långt innan raset i Basttjärnsgruvan var denna dag troligtvis som vilken annan arbetsdag som helst. Efteråt var allting annorlunda.

Svensk gruvverksamhet i Liberia – bilder om det som inte uttalas

Filmen Ferrum saknar ord, vilket har till följd att den som tittar får en särskild relation till dess bildmaterial. I boken Ways of Seeing (1972) beskriver författaren och konstvetaren John Berger på ett slående vis den komplexa relationen mellan just bild och ord. Berger exemplifierar sin tes med ett fotografi av en målning föreställande ett antal flygande fåglar över ett majsfält. Han visar bilden, uppmanar till betraktande, och ber därefter läsaren att vända blad. Nästkommande sida visar en bild av samma målning men nu med undertexten: ”Det här är den sista bilden som Van Gogh målade innan han tog livet av sig.” Bilden, menar Berger, illustrerar nu i stället det som sägs.

Företagens ord, statens ord, filmskaparens ord. Ord och meningar som med en särskild blick beskriver bilder från en särskild synvinkel. I kortdokumentären Land of Liberty (1958) av Gösta Wenrer tar en berättarröst omedelbart kommando över bilderna. Rösten fyller filmen med ord och meningar som, på liknande vis som Berger beskriver, gör bilderna till illustrationer av det som sägs. Men det är, trots allt, möjligt att se bilderna bortom orden och ibland rentav med hjälp av orden få syn på sådant som inte uttalas. Land of Liberty utspelar sig i Liberias huvudstad Monrovia och på det närliggande berget Mont Nimba. Filmen beställdes av gruvbolaget LAMCO (Liberian Americo-Swedish Minerals CO) som bildades 1957 och ägdes av svenska och amerikanska företag samt den liberiska staten. Ungefär 15 000 svenskar arbetade i Liberia under de drygt tjugo år som LAMCO var verksamt.

Det moderniseringsprojekt som, i filmens första hälft, stolt talas om hade sina baksidor och naturresurserna som västerländska företag utvann kom inte landets majoritetsbefolkning till vinning. Hur högt var egentligen priset för det delvis svenska koloniala gruvprojektet på Mont Nimba? Och hur högt är priset för nutida prospekteringar av mark runt om i världen, Sverige och Sápmi? Trots sina många år på nacken väcker Land of Liberty frågor som fortfarande är värda att ställa. Åtta år efter att filmen kom ut visade Sveriges Television den omdebatterade dokumentären Svart vecka i Nimba (1966) av regissörerna Roland Hjelte, Ingrid Dahlberg och Lars Hjelm. Med sina bilder av de händelser som skedde i samband med en strejk organiserad av liberiska arbetare, ger filmen en kritisk bild av svenskt näringslivs närvaro i landet. Manade av den svenska företagsledningen slogs strejken ner av militären och flera strejkledare kom att frihetsberövas.

Alla dessa bilder formar tillsammans en mångsidig gruvans historia. En historia som visar inte bara berget och dess innanmäte utan också berättar om relationer, konflikter och samarbeten. Om olyckor och gemenskap, stora och mindre strejker, exploatering av mark och människor, arbetsmiljöer och produktionsordningar. Ibland när vi betraktar bilderna tas seendet för givet, som att det vore att ”bara titta” för att på riktigt kunna se. Ibland är det svårt att se det som presenteras inför ens ögon och ibland står ord i bildernas väg. Men en dag är det enklare att se än en annan. I det här temat finns bilder av gruvorna samlade att återkomma till.

Text: Masha Taavoniku, konstvetare och -kritiker, 2023

Lästips

Didi-Huberman, Georges, Gruvgas: essän, vreden, politiken, (Göteborg: Daidalos, 2015)

Johansson, Ingela, Strejkkonsten: röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70, (Göteborg: Glänta Produktion, 2013)

Lundmark, Lennart, Stulet land: svensk makt på samisk mark, (Stockholm: Ordfront, 2011)

Linde, Ida, När man sparkar på en hund, (Stockholm: Norstedts, 2023)

Väyrynen, David, Marken, (Luleå: Teg Publishing, 2017)

Bilderna i texten är hämtade ur följande filmer i temat (i ordningen de förekommer): Ferrum, Veckorevy 1938-03-21, Land of Liberty, Malm

Sväva tyngdlös i vatten, kärlek, extas och på mopeder – fast inte i nuet. Filmmediet kan förmedla många olika sätt att uppleva tid. Det här temat samlar verk som utnyttjar det till att få oss att känna andra möjligheter än vad det tunga nuet tillåter.

I Post på hjul (1949) skildras arbetet inuti en posttågvagn. För att komma fram till mottagaren så snabbt som möjligt så sorteras posten medan den transporteras. ”Nattpostisarnas” arbete är monotont, breven delas upp i rasande fart, hamnar i säckar som lastas på och av vid stationerna. Filmen är regisserad av Bo Bjelfvenstam och visar en värld i modernisering. I den processen var järnvägen avgörande. Tågen påverkade särskilt vår relation till tid. För att tågtabeller och industri skulle fungera så byttes soltiden mot den standardiserade normaltiden med skarpa tidszoner.

Men i Post på hjul bryts normaltiden. En arbetare (Per-Arne Qvarsebo) går och lägger sig i en tågkupé. Så, plötsligt, hoppar han upp ur sängen, dansar balett, först i vagnen och sen på perrongen. Han dansar med postsäckar. Det vill säga, kroppen rör sig tillsammans med breven och arbetet och det är inte längre arbetet som dominerar kroppen. Brottet mot normaltiden och produktionstakten accentueras ytterligare av att hela sekvensen går i slow motion.

Liksom järnvägen så har även filmen påverkat vår relation till tid, något som filmvetaren Oskar Nilsson redan påpekat här på sajten. Temat Tyngdlöshet samlar filmer som utnyttjar detta och i synnerhet filmmediets potential att visa fler och andra tider än normaltiden. Här kan du se filmer med scener, bilder, och ljud där tiden lösgör sig från nuet och status quo och låter oss förnimma andra sätt att leva och arbeta.

(Den som sett slutscenen i Thelma och Louise (1991) känner egentligen redan till fenomenet. Vännerna på flykt kör utför ett stup i stället för att tillfångatas. När bilen är i luften så fryser filmen bilden och därmed tiden, mitt i fallet. Den låter dem inte dö utan bevarar istället deras protest och frihet.)

Svårigheter och lättheten i tunnelbanesystemet

En annan järnvägsfilm på sajten är dokumentären Underjordiskt sällskap: En fredagsresa under Stockholm (1980). Regissören Guillermo Álvarez och filmkollektivet Cineco låter filmkameran vara en av många resenärer i Stockholms tunnelbana och betraktar pendlare, tunnlar och perronger. I kontrast mot tågens och arbetspendlarnas strikta ordnande av tiden så står ett folkliv som inte alls är regelbundet eller förutsägbart.

Ett gäng ungdomar möts upp, fulla och kanske höga. De är inte på väg någonstans, de hänger bara runt. De säger att folk är rädda för dem. En man spelar fiol och hoppas att någon ska lägga en slant i fodralet. Någon plankar in. En annan återberättar sluddrigt för kameran om när en polis förde bort honom och hotade med fylleriböter.

Mannen med fiolen säger, jag råkar ha den förmågan att jag spelar de lättaste styckena med största svårighet och de svåraste styckena med största lätthet.

Filmen visar mycket svårighet, som missbruk och annan social utsatthet. Lättheten som finns utmed det svåra, som mannen beskriver, uppstår i vissa bilder. Ett gäng spelar och sjunger i en vagn, en flyktig gemenskap till synes helt öppen att ansluta sig till. Ett par kysser varandra. En tjej lägger sig på handtaget till rulltrappan och liksom surfar på mage upp ur underjorden.

Badrummen

Att sjunga med vänner i en tågvagn – i boken Cruising Utopia skriver den amerikanske queerteoretikern José Esteban Muñoz om att utopin finns just i det vardagliga. I hans resonemang är inte utopi en onåbar framtidsidyll, utan ett begrepp för att kritisera nuet och den rådande förtryckande sociala ordningen, som präglas av rasism, ekonomisk ojämlikhet och där relationer utanför heteronormen ofta varit eller är förbjudna.

”Queerness is not here yet”, skriver José Esteban Muñoz och menar att queer inte är nu, queer finns på en annan plats i tid och rum. Men det går att känna utopin, det går att förnimma den i estetiken, konsten och bilderna som får en att föreställa sig vardagen i andra framtider än de invanda.

Olle Holms Bögjävlar (1977) är en sådan vardagsskildring. Den handlar om en slags undantagsplats, en skärva av utopin som finns i en lägenhet i Stockholm: i kollektivet som filmen visar är det helt normalt att vara bög, till skillnad från i världen runt omkring dem (när filmen gjordes var homosexualitet sjukdomsklassat).

Bögjävlar är alltså kollektivets gemensamma självporträtt, en dokumentär som blandar intervjuer, voice overs och bilder på männens vardag ihop. De bor tillsammans i en stor lägenhet och badar badkar, hånglar, lagar mat och demonstrerar på gatan ihop. De gör en övning som går ut på att en av kollektivborna lyfts upp av de andra, svävar nära taket ovanpå deras händer.

En av männen säger att han gillar att vara bög, att det är skönt att slippa kraven på att vara en ”riktig karl” eller att gifta sig. I kollektivet så dominerar inte den sortens tid som inom queerteori kallas ”straight time” och som primärt styrs av kärnfamiljens utstakade bana för när en människa ska gifta sig, stadga sig och organisera sitt liv efter barn.

I badrummets vardaglighet, innanför kakelplattornas skydd, så återkommer förnimmelsen av queer utopi i flera svenska filmer. På en toalett bestämmer sig Agnes och Elin i Fucking Åmål (1998) för att de är ett par. Den förtroliga stunden i badkaret som syns i Bögjävlar går igen i både Ester Martin Bergsmarks hybridfilm Pojktanten (2012) liksom i Lia Hietalas och Hannah Reinikainens dokumentär Alltid Amber (2020).

Den tyngdlösa extasen

Producenten och regissören Ella Kalogritsas kortfilm Badet (1992) inleds också med ett badkar, men baderskan är ensam när hon sänker sig i vattnet. Snart klipps det till en bild på ett hav vars yta gnistrar i solen. Där ligger kvinnan och flyter, som tyngdlös. En annan person, vars ansikte aldrig syns, rör vid henne i vattnet. Det kan tolkas som att hon onanerar i badkaret, eller bara föreställer sig en njutning. Hon svävar som från en trampolin, upp och ned ur vattnet.

Den vackraste bilden i Badet är när de två människorna i vattnet fotas underifrån, så att det ser ut som att de simmar i solljuset som tränger genom ytan, snarare än i vattnet. Ella Kalogritsa vidgar ögonblicket genom upprepningar och slow motion. Tyngdlösheten i vattnet och solljuset blir extatisk.

Extasen är också en plats utanför normaltiden, som inte låter sig infogas i det som José Esteban Muñoz kallar the tyranny of now och i den här kontexten kan kallas det tunga nuet. Poeten, fotografen och experimentfilmaren Rut Hillarps De vita händerna (1950) finns också med i det här temat, inte bara för att händer svävar tyngdlösa på himlen i stället för stjärnor, utan framförallt eftersom erotiken, kärleken och begäret var bärande teman i hennes konstnärskap. Orgasmen kan vara extatisk och Rut Hillarp menade att den var en upplevelse som ”satt i drömmarna” (enligt vännen och författaren Birgitta Holms biografi över hennes liv). Just De vita händerna filmades på smalfilm i Hillarps lägenhet i Årsta tillsammans med experimentfilmaren Mihail Livada, som också bodde där.

Utopin i vardagen, eller en plötslig extas: Konstnären Jockum Nordströms korta animationsfilm I sin ensamhet (1998) handlar om en man som städar sin lägenhet. I flera minuter moppar, fejar och skurar han. När han stryker skjortor så vajar de på galgarna och blir plötsligt träd som vajar mot en himmel. Under grenarna galopperar mannen på en häst i skogen.

Är scenen något som representerar det förflutna? Kanske är det en dröm om framtiden, eller en upplevelse av livets möjligheter mitt i städandet? Var hör mannen hemma, mer än en av lägenheterna som är staplade på varandra i ett stort huskomplex?

Det långa ögonblicket

Vatten och närbilder på kroppsdelar är exempel på motiv som återkommer i filmerna som visar tyngdlöshet. Vissa filmiska grepp är också vanligare: upprepningen, fragmentiserade narrativ och slow motion.

Amatörfilmaren Anna-Stina Stenbom utnyttjade flera av dessa grepp. Till vardags arbetade hon med att sälja vykort och böcker på Kungliga slottet men hon var också en konstnär med sina många filmkameror.

I Anna-Stina Stenboms samling film nr 27 A (1973) så visas några ungdomar åka moped, klippet startas om, återkommer i en annan variant. Det påminner om regissören Roy Anderssons En kärlekshistoria (1970) när huvudpersonen Pär och hans vänner åker moped, något som också syns i filmens trailer.

Mopedfärden sker i båda filmerna i skymningen när kvällen, natten med alla dess möjligheter ligger framför en. Anna-Stina Stenbom upprepar det här tidsliga gränslandet också genom att visa en solnedgång, fast klippt så att solen står olika högt på himlen varje gång och inte sjunker kronologiskt. Ögonblicket blir mer än ett nu, det får rymma förväntan, begär, sorg och samtidigt ett tillstånd av förvandling.

När arkivet tittar tillbaka på oss

Temat lyfter ytterligare en annan amatörfilm: Kjell Walter Sohlbergs samling film nr 10 (1942). Återigen används vattnet som motiv och slow motion som grepp. En kvinna står på en sanddyn ovanför havskusten, fäller ut armarna likt en fågel som ska lyfta. Nere vid strandkanten möter hon en man. De håller om varandra. Solljuset glittrar i vattnet, precis som i Badet. Så, i en kort sekvens, möter mannens blick kamerans och han höjer handen i en hälsning.

Genom arkivfilm får vi syn på oss själva som del av historien, även när ingen tittar tillbaka på oss lika explicit som i Kjell Walter Sohlbergs film. Det förflutna tittar på oss och då är vi redan i framtiden ­– men inte vid en slutpunkt. I filmerna i det här temat finns utrymme för längtan och begär. Att se på arkivfilm blir en upptäcktsresa mot fler möjliga framtider.

Text: Rebecka Bülow, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023

Läs Lars Gustaf Anderssons text om Rut Hillarp i på Nordic Women in Film.

Lästips:

• SAQMI – The Swedish Archive for Queer Moving Images, www.saqmi.se
• Muñoz, José Esteban. Cruising Utopia: The Then and There of Queer Futurity. New York: New York University Press, 2009
• Halberstam, Judith. In a Queer Time and Place: Transgender Bodies, Subcultural Lives.New York: New York University Press, 2005
• Fördom & Stolthet – en queer filmhistoria (dokumentärfilm) Eva Beling, Beling Films AB 2022
• Holm, Birgitta. Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni. Stockholm: Atlantis, 2011

Johan Abram Persson var en rikskänd skidåkare och i filmurvalet från det pitesamiska språkområdet kan du se honom vinna Vasaloppet. I en kortfilm hjälper samer flyktingar under andra världskriget och i journalfilmsinslag visas Samemästerskapen.

Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

Det senaste tillskottet bland samiska språk i Sverige att bli officiellt godkänt är pitesamiskan som fick sin ortografi fastställd 2019. Det pitesamiska området inbegriper Arjeplogs kommun väster om Arjeplog och upp mot norska gränsen, samt in på angränsande områden i Norge. Inom området talas även umesamiska. Sammantaget talar relativt få pitesamiska, men i och med den godkända ortografin hoppas många att språket ska få ett uppsving. Ibland kallas pitesamiska även för arjeplogsamiska efter huvudorten.

På sajten har filmer placerats inom pitesamiskt språkområde när handlingen utspelas inom dess gränser, men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar pitesamisk anknytning, även om den aktuella filmen utspelas på annat håll. I dagsläget finns endast en handfull filmer på sajten med koppling till området. Ett tidigt exempel kretsar kring en framgångsrik samisk skidåkare under 1920-talet, Johan Abram Persson, vars seger i Vasaloppet 1929 gav eko i media landet runt. Veckorevy 1929-03-11 innehåller unika bilder från loppets olika skeenden. Kronprins Gustaf Adolf syns vid starten och radiojournalisten Sven Jerring sänder i en specialbyggd radiohytt. Avslutningsbilderna visar hur en utmattad Persson med nummer 3 på bröstet går i mål inför jublande åskådarmassor i Mora. Isak Lidström uppmärksammar i sin avhandling På skidor i kulturella gränsland: Samiska spår i skidsportens historia (2021) hur den samlade presskåren tycks ha utgått ifrån att Persson var renskötande same, men tillfrågad av en reporter svarade Persson kort och koncist att han var ”fiskelapp”. Perssons seger tycks på det lokala planet ha saknat de ”etniska rågångar” som avtecknade sig på riksplanet, det vill säga att Persson var ”lapp”. Snarare poängterades hans regionala tillhörighet. Segern i Vasaloppet blev en framgång för hela Arjeplog med omnejd. Till skillnad mot rikspressens stereotypa och exotiserande beskrivningar uppfattades Perssons seger i Samefolkets egen tidning (1929) som en bragd och en seger för samefolket med tanke på hur svårt det var för samer vid denna tid att utifrån rådande levnadsbetingelser bedriva systematisk träning och elitidrott.

Under andra världskriget nådde oroligheterna även pitesamiskt område. Veckorevy 1942-04-27 är stum och innehåller bilder från ett lågfjällsområde där krigsflyktingar från Norge har lyckats ta sig över gränsen till Sverige. Flyktingarna tas emot vid ett viste av en grupp där flera är samer klädda i dräkter från Arjeplogsområdet. Hel- och halvbilder visar hur flyktingarna tackar samerna och de övriga, varefter de går förbi samiska förrådsbodar, lämnar vistet och fortsätter flykten. Dylika ämnen kom under andra världskrigets slutskede att dramatiseras bland annat i kortfilmen Flyktingar finner en hamn (Bjarne Henning-Jensen, 1944). I den medverkar flera samer som hjälper en flykting, men också den kände läkaren Einar Wallqvist i Arjeplog.

SJ var under stora delar av 1900-talet en av de större aktörerna av beställningsfilm. Stumfilmen Rentransport med järnväg (1946) skildrar efterdyningarna av tvångsförflyttningen av samer från norr till söder. En inledande textskylt lyder: ”Lappfamiljen Olle Blind flyttade med sina 800 renar från Moskosel till bättre betesmarker i Härjedalen”. Det hektiska arbetet med att fånga och lasta in 50–60 renar i var och en av extratågets 14 träkolsvagnar skildras närgånget. Resan från Moskosel ner till Röjan i Härjedalen var över 60 mil lång och tog, enligt en textskylt, mer än ett dygn. De sista bilderna från stationen visar avskedet mellan de som tvingades resa och de som blev kvar.

Samemästerskapen anordnades första gången 1948 för att manifestera skidåkningens samiska rötter. Renskötartävlingen ägnades stor uppmärksamhet när Veckorevyn 1950-03-13 rapporterade från mästerskapen i Vilhelmina. Under Samemästerskapen anordnades från och med detta år även revyer, danstillställningar och sameslöjdsutställningar. Tävlingarna var emellertid endast öppna för renskötande samer, det vill säga en minoritet av alla samer, och kom därmed att bidra till den kategoriklyvning av den samiska befolkningen i renskötande och icke-renskötande samer som blev en av följderna av renbeteslagen 1928.

Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

• Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
• I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen.)

Lästips:

• Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950. Diss. Umeå universitet.
• Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning
• Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
• Lidström, Isak, På skidor i kulturella gränsland: Samiska spår i skidsportens historia (Diss. Malmö: Malmö universitet, 2021)
• , ”Segraren i 1929 års Vasalopp”, Osign. Samefolkets egen tidning nr 1 1929
• Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981

Tematext: Mats Rohdin, Filmarkivet.se

Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se

I en privatfilm från 1970-talet skildras ett samiskt barndop en vacker sommardag i Arvidsjaur. Filmen ingår i temat från det umesamiska språkområdet, tillsammans med bland annat journalfilmsinslag från Samemästerskapen i Vilhelmina 1950.

Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

Umesamiska fick sin ortografi officiellt godkänd 2016 och blev därmed det fjärde samiska språket i Sverige. Det umesamiska språkområdet gränsar till det sydsamiska i söder, lulesamiska i norr och pitesamiska i väster. Gränserna språken emellan är dock inte skarpa och umesamiska har drag av såväl sydsamiska som nordsamiska. I Sverige förknippas språket med den skogssamiska kulturen och talas av ett relativt litet antal personer. Förhoppningsvis kommer antalet språkkunniga att öka i takt med den pågående revitaliseringen av de samiska språken.

Filmer har placerats in inom umesamiskt språkområde på sajten när handlingen utspelas inom dess gränser, men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar umesamisk anknytning, även om den aktuella filmen utspelas på annat håll. I dagsläget finns endast ett fåtal filmer på sajten som utspelas inom området. Ett tidigt exempel utgör Brasafton i fjället (1951) av filmfotograferna Gunnar Fischer och Gösta Roosling från Svensk Filmindustri, för eftervärlden mer kända för sina samarbeten med Ingmar Bergman. Filmen handlar om vandring i Borgafjällsområdet och kring Borgasjön samt om utflykter i trakterna kring Tärnaby.

Från samma tid finns inslag från Samemästerskapen som gick av stapeln i Vilhelmina 1950. Tävlingarna anordnades första gången 1948 för att manifestera skidåkningens samiska rötter. Renskötartävlingen ägnas stor uppmärksamhet i Veckorevy 1950-03-13. Speakern framhåller inte minst ”Umbyns lappbys lag” (Ubmeje tjeälddie), som visas i bild under skyttemomentet vargskjutning. Under Samemästerskapen anordnades från och med detta år även revyer, danstillställningar och sameslöjdsutställningar. Tävlingarna var emellertid endast öppna för renskötande samer, det vill säga en minoritet av alla samer, och kom därmed att bidra till den kategoriklyvning av den samiska befolkningen i renskötande och icke-renskötande samer som blev en av följderna av renbeteslagen 1928.

Avslutningsvis har även några privatfilmer tagits med i urvalet för att ge prov på en typ av filmisk dokumentation som inte uppmärksammats nämnvärt tidigare. Torgny Todes samling nr 8 (1970-talet) skildrar ett samiskt barndop i Arvidsjaurs kyrka, följt av bilder från den gamla Lappstaden i Arvidsjaur med anor från 1600-talet. En lång sommarresa genom de svenska och norska delarna av Sápmi återfinns i Svea Ernstssons samling film nr 72 (1985), som avslutas med nedslag i trakterna av Malå skogssameby.

Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

• Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
• I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen.)

Lästips:

• Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950 (Diss. Umeå universitet, 2000)
• Lidström, Isak, På skidor i kulturella gränsland: Samiska spår i skidsportens historia (Diss. Malmö: Malmö universitet, 2021)
• Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning
• Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
• Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981

Tematext: Mats Rohdin, Filmarkivet.se

Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se

En posthelikopter, sarvslakten och miljökamp är några av ämnena i filmurvalet från det lulesamiska språkområdet. Här finns också stumfilmen Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland, restaurerad och med ny musik.

Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

Lulesamiska talas framför allt i Jokkmokksområdet, men också i trakterna runt Arjeplog och Gällivare samt kring Tysfjord i Norge. Språket är närbesläktat med nordsamiska, vilket gör att språkanvändare från dessa områden inte sällan kan göra sig förstådda sinsemellan. Idag talas lulesamiska av uppskattningsvis 500 personer.

Filmer har placerats inom lulesamiskt språkområde när handlingen utspelas inom dess gränser – men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar lulesamisk anknytning, även om den aktuella filmen utspelas på annat håll. Bland dessa filmer dominerar kvantitativt sett journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och visades som förfilmer på landets biografer. Bland inslagen återfinns till exempel ett längre referat från Samemästerskapen i Vilhelmina 1950 (Veckorevy 1950-03-13), där idrottare från lulesamiskt område nådde framskjutna placeringar i såväl skidåkningsloppen som renskötartävlingen. Jokkmokks marknad förekommer flera gånger genom åren, inte minst när det firades 350-årsjubileum 1955 (Veckorevy 1955-02-14).

Ett annorlunda ämne utgör inslaget ”Flygande lantbrevbärare” i Veckorevy 1955-12-05. Filmen skildrar hur en helikopter används vid posthanteringen i ett fyrahundra kvadratmil stort distrikt. Vi får bevittna avfärden från poststationen vid Luspebryggan, som enligt speakern utgör ”en av de sista utposterna mot den värld där lapparna lever sitt nomadiserande liv”. Första anhalten är Ålloluokta, vars kapell syns från ovan. Efter landning avverkas postgöromålen inomhus i ett av hushållen, bland annat med närbilder på familjemedlemmar klädda i dräkter från lulesamiskt område. Speakern upplyser om att helikopterposten går en gång i veckan och att den betjänar 71 hushåll. På nio ställen landar helikoptern och på tolv ställen kastas posten ned. Vi får även vara med på ett besök till Njallaluokta och familjen Kuorak. Även här förekommer närbilder på olika familjemedlemmar klädda i dräkter från lulesamiskt område, men även en närbild på en man klädd i dräkt från Jukkasjärviområdet.

I urvalet från lulesamiskt område finns även längre dokumentärer att ta del av som de berömda stumfilmerna I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (Erik Bergström, 1923) och Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (Erik Bergström, 1926). Den senare filmen kan beskådas på sajten i en nyrestaurerad tintad/tonad version med musikackompanjemang. Filmerna återger händelser i vardagen hos lulesamer, men också hos tvångsförflyttade samer från Karesuandotrakten som har slagit sig ner i området. Utdrag ur filmerna om Inka Länta publicerades även som journalfilmer i Veckorevy 1926-03-01 (”Till Inka Läntas vinterland”) och Veckorevy 1926-03-15 (”Nomadskola i Lappland”). Filmerna om Inka Länta producerades och distribuerades av Svensk Filmindustris skolfilmsavdelning och kom under flera decennier av 1900-talet att prägla svenska skolbarns uppfattningar om samerna och det samiska samhället.

Även mer berömda lapplandsskildrares filmer utspelades inte sällan inom lulesamiskt område, till exempel Arne Sucksdorffs Sarvtid (1942). Filmen följer renskötande samers familjer och deras flyttningar mellan olika boplatser. Sarvslakten på hösten skildras ingående, bland annat hur man slaktar handjur för att få mat och slöjdmaterial. Sucksdorffs Vinden från väster (1942) tillhör också en av regissörens mer berömda skildringar av samerna i norra Sverige. Stig Wessléns Vårvinterrajden (1944) följer några familjer från Sirges sameby och deras flyttning med renrajder under våren till sommarbeteslanden i Padjelanta. En annan uppmärksammad film av Wesslén är Med lapparna till fjälls (1944) som till stor del utspelas i Sarek och Padjelanta.

Bland senare inspelade filmer finns Svenska naturskyddsföreningens Den heliga älven (Ragnar Kihlstedt, 1957), som riktar skarp kritik mot Vattenfalls exploatering av vattenkraften inom lulesamiskt område. En handfull privatfilmer har också tagits med i urvalet för att ge prov på en typ av filmisk dokumentation som inte uppmärksammats nämnvärt tidigare. Som exempel kan nämnas Folke Wännströms samling film nr 03 (1942, 1963) med bilder från Jokkmokks marknad samt Sture Sandbergs samling film nr 03 (1947) som filmades i samband med hans militära beredskapstjänst i Norrbotten.

Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

• Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
• I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen.)

Lästips:

• Labba, Elin Anna, Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige (Stockholm: Norstedts, 2020)
• Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950 (Diss. Umeå universitet, 2000)
• Mårald, Erland, Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska (Umeå, 2010)
• Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning
• Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
• Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981

Tematext: Mats Rohdin, Filmarkivet.se

Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se

Konstnären Nils Nilsson Skum tecknar inför filmkameran i Veckorevyn som återfinns i urvalet från det nordsamiska språkområdet. Amatörfilm, nomadskolskildringar och olika kyrkorelaterade inslag är andra exempel på temats innehåll.

Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

Nordsamiska är det största samiska språket och talas i Sveriges, Norges och Finlands norra delar. I Sverige utgör Kiruna och Karesuando välkända orter inom det nordsamiska området som sträcker sig ner till Gällivare. På grund av tvångsförflyttningarna av samer från norr till söder under 1900-talets inledande decennier fram till 1940-talet, så talas nordsamiska även inom andra samiska områden längre söderut – som i trakterna kring Jokkmokk och Arjeplog. Nordsamiska är närbesläktat med lulesamiska, vilket gör att språkanvändare från dessa områden inte sällan kan göra sig förstådda sinsemellan. Idag talas nordsamiska av uppskattningsvis 15000–17000 personer.

På sajten har filmer placerats inom nordsamiskt språkområde när handlingen utspelas där – men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar nordsamisk anknytning, även om filmen utspelas på annat håll. Redan under 1900-talets början spelades flera filmer in i området, till exempel inslaget ”Lappar” i SF 2094 B (ca 1908) och Fjällen vid Torne träsk (1917). Den förstnämnda producerades av det franska världsbolaget Pathé med franska textskyltar ämnade för en internationell publik. En annan tidig film är inslaget ”Med lapplandsexpressen” i SF 2075 (ca 1911). Filmen skildrar en tågresa till stationen i Abisko och ett besök vid en samisk boplats där familjelivet återges relativt ingående. Episoder ur svenska nomadlapparnas liv (ca 1914) skildrar en flytt från de svenska fjällen i norr till norska kusten. Filmen uppmärksammades för sina dramatiska bilder på en renhjord som simmar över ett starkt strömmande vattendrag. Med svenska lappar på vårflyttning (Oscar Olsson, 1915) kretsar kring familjen Nils Henriksson Partapolis vårflyttning med renrajder från Karesuandoområdet till norska kusten. Under resans gång passerar de en tältkåta där journalisten och författaren Ester Blenda Nordström är nomadskollärarinna och undervisar samiska skolbarn. Nordströms vistelse på nordsamiskt område utmynnade i artiklar i Svenska Dagbladet och boken Kåtornas folk (1916).

Kvantitativt sett domineras det nordsamiska urvalet av journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och som visades som förfilmer på landets biografer. Ibland förekommer kända personer, som när konstnären Anders Zorn och Hjalmar Lundbohm, disponent på LKAB, bevistar en ”lappmässa” vid Vittangi kyrka och samtalar med samer från trakten (Veckorevy 1914-03-30). Andra journalfilmer kan handla om en lappfogdes föreläsning ”om renkött och lappar” (Veckorevy 1933-02-12) eller om de nyligen instiftade Samemästerskapen, som tilldrog sig stor uppmärksamhet vid tävlingarna i Vilhelmina 1950 (Veckorevy 1950-03-13). Efter nomadskolreformen 1913 blev nomadskolorna ett återkommande journalfilmsinslag under flera decennier. Inslaget ”Nomadskola i Lappland” (Veckorevy 1926-03-15) är hämtat från I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (Erik Bergström, 1923). Senare exempel rörde inte sällan invigningar av nya nomadskolor i Norrland (Veckorevy 1944-04-17 och Veckorevy 1945-02-12).

Renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge 1919 begränsade renbetesrätten för många samer. En av följderna blev de ovan nämnda tvångsförflyttningarna av samiska familjer från norr till söder. Redan i stumfilmerna I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder och Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (Erik Bergström, 1926) framkommer detta när samer från Karesuandotrakten förekommer inom lulesamiskt område. (Den senare filmen finns att se i en nyrestaurerad tintad/tonad version med musikackompanjemang.) Ett annat exempel är Veckorevy 1931-04-27, som under den troskyldiga titeln ”Drivning av väldiga renhjordar från Norr- till Västerbotten” skildrar Jukkasjärvisamers flytt av renar från sitt område i norr till Sorsele i söder, en sträcka på nära 70 mil. Filmen Rentransport med järnväg (1946) snarare exponerar SJ:s fraktmöjligheter med tåg än antyder något om de tragedier som tvångsförflyttningarna kom att innebära för många samiska familjer. Textskyltens förklaring är kortfattad och kontextlös: ”Lappfamiljen Olle Blind flyttade med sina 800 renar från Moskosel till bättre betesmarker i Härjedalen.”

Det är snarare regel än undantag att samer inte nämns med namn när de förekommer i journalfilmerna från första halvan av 1900-talet. Ett av undantagen utgör den kände konstnären och författaren Nils Nilsson Skum som ägnades ett längre reportage i Veckorevy 1945-04-23. Mästerfotografen Gustaf Boge besöker honom i hemmet i Norrkaitum, norr om Gällivare. När Nilsson Skum avled några år senare uppmärksammades det i Veckorevy 1952-01-07. Dessutom återfinns journalbilder i Veckorevy 1952-01-21 från begravningen i Kiruna kyrka och gravsättningen på Poikkijärvi kyrkogård i Jukkasjärvi kyrkby vid Kalixälven.

Värd att nämna i urvalet filmer från nordsamiskt område är Kiruna 50-årsjubileum (1951), som skildrar firandet i staden och innehåller flera samiskrelaterade inslag. För att ge prov på en typ av filmisk dokumentation som inte uppmärksammats nämnvärt tidigare inkluderar urvalet även en handfull privatfilmer. Här finns till exempel Martin Nilssons samling film nr 07 (1930-talet) med bilder från svenska och norska delarna av Sápmi samt Torsten Anderssons samling. Nr 12 (1968) med bilder från Kungsleden.

Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

• Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
• I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen.)

Lästips:

• Huuva, Kaisa & Blind, Ellacarin (red.), När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka: Minnesbilder från samernas skoltid. (Stockholm: Verbum, 2016)
• Labba, Elin Anna, Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige (Stockholm: Norstedts, 2020)
• Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950 (Diss. Umeå universitet, 2000)
• Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning.
• Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
• Nordström, Ester Blenda, Kåtornas folk (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1916)
• Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981.

Tematext: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023

Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se

Den äldsta bevarade svenska filmen med samiskt innehåll spelades in i det sydsamiska språkområdet år 1906. I den här temat visas Samemästerskapen, kyrkor, samer som kritiserar nomadskolorna, och mycket mer.

Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

Sydsamiska utgör ett omfattande språkområde i Sverige och Norge. På den svenska sidan inbegrips i stora drag Västerbotten, Jämtland samt delar av Härjedalen och Dalarna. Sydgränsen utgörs av området kring Idre, medan nordgränsen sträcker sig upp mot trakterna kring Arjeplog. Uppskattningsvis finns idag ungefär 500 personer som talar sydsamiska.

På sajten har filmer placerats inom sydsamiskt språkområde när handlingen utspelas inom dess gränser, men också när klädedräkter, slöjdföremål, med mera. indikerar sydsamisk anknytning, även om den aktuella filmen utspelas på annat håll. Den äldsta bevarade svenska filmen med samiskt innehåll är inslaget ”Bland samer” i SF 2074 (1906), vars titel från början löd ”Bland lappar och renar i Jämtland”. Fotografen Robert Olsson hade som guide och följeslagare den sedermera kände fotografen och renägaren Nils Thomasson. Den senare medverkade också som filmfotograf genom att filma Olsson när denne hälsar på hos familjen Nejla Ersson i deras torvkåta. Under åren förekom Thomasson i flera Veckorevyer, bland annat när han besökte Distinget i Uppsala (se till exempel Veckorevy 1934-02-12 och Veckorevy 1951-02-12).

Hemort för Nils Thomasson var Åre, och orten har utgjort fond för många filmer, bland annat av hotellägaren och filmaren Ture Marcus. Bland hans verk kan nämnas ”Årebilder” i Kino66 (1920) som ett exempel på turistnäringens möte med samer efter första världskriget .

Även kyrkans verksamhet inom sydsamiskt område finns dokumenterad på film. Tidiga exempel är ”Lappmässa vid Vallbo lappkapell” i SF 2094 B (1908) och ”Lappmässa vid Kolåsen i Jämtland” (Veckorevy 1926-11-08). Den förra filmen skildrar några turisters möte med samer och tjänstgörande präst vid en ”lappmässa”. Sådana hölls i de kyrkobyggnader i landet som tidigare benämndes ”lappkapell”. När Kolåsens kapell återinvigdes 1949, hundra år efter att det byggdes, förevigades detta i Veckorevy 1949-09-19. Filmbilder på kyrkobesökare före och efter mässan varvas med interiörbilder från kyrkan i samband med gudstjänsten. Framför allt äldre och yngre kvinnliga kyrkobesökare klädda i sydsamiska dräkter fångas av kameran i bänkraderna.

Kvantitativt sett domineras detta urval av journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och som visades som förfilmer på landets biografer. Framgångsrika sydsamiska idrottare förekom ofta i journalfilmerna genom åren, till exempel skidåkaren Torkel Persson från Undersåker (bland annat i Veckorevy 1924-01-14 och Veckorevy 1925-03-09). Än mer ryktbar kom skidåkaren Lars Theodor Jonsson från Frostviken att bli (se till exempel Veckorevy 1935-02-18 (SF855A) och Veckorevy 1936-03-23), både för sin skidåkning och för sin originella livsföring ute i de jämtländska skogarna efter idrottskarriären. Det sistnämnda finns förevigat i Jerzy Sladkowskis uppmärksammade filmer Bortom hagan (1988) och Lappen (1992).

Kring 1950 och framåt blev samiska idrottare även framgångsrika inom alpin skididrott. Den som gick i bräschen var Sarah Thomasson från Åre, dotter till Nils Thomasson. Veckorevy 1949-01-10 visar bilder från slalomtävlingar i Åre och den unga segrarinnan, som därefter blev en återkommande gäst i journalfilmssammanhang (se till exempel Veckorevy 1950-01-16 och Veckorevy 1951-03-26). Thomasson utsågs av Stockholms-Tidningen till årets idrottskvinna i Sverige 1951. Vid hemma-VM i Åre 1954 kom hon på tredje plats i slalom. Svensk filmindustris journalfilmsteam var givetvis där och förevigade händelsen (Veckorevy 1954-03-08). Bland gratulanterna syns fadern Nils Thomasson, sedvanligt klädd i dräkt från sydsamiskt område.

Samemästerskapen anordnades första gången 1948 för att manifestera skidåkningens samiska rötter. Renskötartävlingen ägnades stor uppmärksamhet när Veckorevyn 1950-03-13 rapporterade från mästerskapen i Vilhelmina. Under Samemästerskapen anordnades från och med detta år även revyer, danstillställningar och sameslöjdsutställningar. Tävlingarna var emellertid endast öppna för renskötande samer, det vill säga en minoritet av alla samer, och kom därmed att bidra till den kategoriklyvning av den samiska befolkningen i renskötande och icke-renskötande samer som blev en av följderna av renbeteslagen 1928.

Samernas politiska mobilisering under 1900-talets första hälft involverade inte sällan sydsamiska företrädare. Våren 1933 reste en samisk delegation till Stockholm för att med Per Albin Hansson och dennes socialdemokratiska regering diskutera renbetesavtalet med Norge. Delegationen under ledning av kyrkoherde Gustav Park ägnades en kort presentation i Veckorevy 1933-11-13. I botten låg konflikter kring tvångsförflyttningar och tvångsslakt av renar. Park, iklädd ämbetsdräkt, är den ende som nämns vid namn i filmen. De ”förtroendemän”, som textskylten omnämner, bar dräkter från sydsamiskt område, men förblev anonyma inslaget igenom. (Enligt Aftonbladet var det Nils Thomasson, J. O. Ollén, Torkel Tomasson J. Åhrén och A. G. Nilsson.)

Samisk politisk kamp återfinns även i inslaget ”Samerna går till kungs för nya skolor” i Veckorevy 1942-08-24. En delegation bestående av fyra samer klädda i dräkter från sydsamiskt område uppvaktar ecklesiastikminister Gösta Bagge i Stockholm för att framföra kritik mot nomadskolorna. Journalfilmsinslaget är unikt på flera sätt. Dels framförs explicit kritik mot svenska statens behandling av samerna, dels var detta första gången som svenska biobesökare fick ta del av samisk självrepresentation i journalfilmerna. Att inslaget dessutom rör politiska frågor gentemot den starkt kritiserade nomadskolreformen, och därmed gentemot svenska statens skolpolitik, gör det än mer uppseendeväckande. Delegaterna var, enligt Samefolkets egen tidning, Anders Vinka från Umbyn, Lars Jonsson från Vapstens lappby, Israel Jonsson från Ammarnäs och Axel Larsson från Marsfjäll.

Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

• Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
• I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen. Se vidare smdb.kb.se.)

Lästips:

• Lantto, Patrik (2000). Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950. Diss. Umeå universitet.
• Lindström, Lars, ”Jorden runt med Robert ’Korpen’ Olsson.” Film & TV nr 4 1981
• Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning
• Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
• Lidström, Isak, På skidor i kulturella gränsland: Samiska spår i skidsportens historia (Diss. Malmö: Malmö universitet, 2021)
• , ”En utsedd deputation framför samefolkets önskemål till regeringen”, Samefolkets egen tidning, nr 4 1933
• , ”Samefolket hos Per Albin”, Osign. Aftonbladet 7 november 1933
• Signaturen –k, ”Statsrådet Bagge uppvaktad i skolfrågan: En deputation begärde skolhusbygge i Tärna snarast möjligt”, Osign. Samefolkets egen tidning nr 2 1942
• Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981

Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023

Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se