Tove Styrke – Sway Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Tove Styrke – Sway (2019)

Skatebordflips, tonårsromantik och dans ända tills solen går upp igen under en underbar sommarnatt. Nominerad till årets musikvideo på Grammisgalan 2019.

  • Kategori Kultur och nöje
  • Tema Musikvideo, Queer
  • Längd 4 minuter
  • Medverkande Arran Horton, Bailey Marklew, Kikki Strupat, Shaun Rhodes
  • Regi Joanna Nordahl
  • Foto Tim Lorentzén
  • Producent Khuram Mirza
  • Språk engelska
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial stereo, färg
  • Arkiv Privat

Tema Musikvideo

Musikvideon kan vara experimentell, kommersiell, filmad med mobiltelefon eller för mångmiljonbelopp. Formatet blev avgörande för skivbolag och musiker under MTV-eran. På senare åren har budgeterna minskat men sociala medier gör musikvideon till en ännu stark genre. Musikjournalisten Jan Gradvall tecknar musikvideons historia.

Om man blundar när man lyssnar på musik ser man bilder projicerade på ögonlocken. Under ett drygt halvt sekel har musiker i samarbete med regissörer utvecklat visuella tolkningar av sånger till en konstart.

Rötterna till det som i dag kallas musikvideor kan spåras till två filmer som Beatles gjorde 1967 till sin dubbelsidiga singel med Strawberry Fields Forever och Penny Lane. Så kallade promotionfilmer, där artister framför sin nya singel, hade förekommit redan tidigare. Ett smart och tidseffektivt sätt för artister att kunna synas och höras i utländska tv-program, utan att själva behöva resa till Belgien eller Uruguay. Kortfilmer som dokumenterar artisters liveframträdanden har förekommit sedan 1920-talet. Skillnaden med Beatles-filmerna är att de inte visar bandet sjungandes eller spelandes instrument. I samarbete med Peter Goldman satsade Beatles i stället på helt fria visuella tolkningar av musiken. Peter Goldman använde teknik från avantgardefilmer som manipulerade färger, udda kameravinklar och slowmotion. Ett sätt att tänja på gränserna som speglade Beatles experimenterande i musiken. Två år tidigare kom Bob Dylans Subterranean Homesick Blues, där han står i en gränd och visar skyltar med utdrag från sångtexten. En film från 1965 som i en modern kontext kan framstå som en pionjär till dagens videor, men denna sekvens filmades som en del av D.A. Pennebakers dokumentär Don’t Look Back (1967) och har först i efterhand visats fristående.

Det stora genombrottet för påkostade och konstnärligt ambitiösa musikvideor kom vid 1980-talets början. I augusti 1981 startade MTV i USA. Den första video som visades på kanalen var The Buggles Video Killed The Radio Star. Under MTV-eran blev musikvideor så viktiga för att nå ut med musik att skivbolag satsade mer pengar på det visuella än på musiken. Epokgörande videor som Peter Gabriels Sledgehammer hade större budget än nordiska långfilmer. I augusti 1987 startade MTV Europe. Kanalens videojockeyer – ett nytt begrepp – vittnade om en märklig utveckling. En oproportionerligt stor del av de tittare som ringde in och önskade videor var svenskar. I Sverige sammanföll premiären av MTV Europe med TV-monopolets fall. För svenskar som köpte parabolantenner och fick kabel-tv blev MTV den populäraste av de nya utländska kanalerna. Fyra år senare startades en svensk motsvarighet, ZTV.

En generation svenska musiker och regissörer som växte upp med MTV och ZTV kom att prägla det kommande millenniet. Regissörer som Jonas Åkerlund, Johan Renck och Johan Camitz gick från att regissera videor till svenska artister till att jobba med de största artisterna i världen. (Johan Camitz regisserade Spice Girls Wannabe och hade just startat ett långfilmproduktionsbolag med Spike Jonze när han år 2000 blev överkörd på en gata i New York.)

MTV blev en plantskola för Hollywood. Regissörer som David Fincher, Michel Gondry och Spike Jonze gick från att göra musikvideor och reklamfilmer till att göra långfilmer. Michael och Janet Jacksons video Scream 1996, regisserad av Mark Romanek, var den dittills dyraste video som spelats in och blev slutet på en era. När MTV i samma veva skippade musikvideor, för att i stället bli en lifestylekanal dominerad av realityserier, hamnade musikvideor i medieskugga.

Ett fildelningsprogram skapat 1999 av en 18-åring amerikan, Shawn Fanning, satte igång en utveckling som tio år senare inledde en renässans för musikvideor. Napster krossade skivbranschens upplägg med försäljning av musik via cd-skivor, och fildelning och streaming tog över. Spotify, lanserat 2008, blev det första lagliga streamingalternativet. I takt med att mobiltelefonen och datorn ersatte gammalmodiga stereoanläggningar som primär källa för musiklyssnande byttes även fönster för musikvideor. Visningen av musikvideor har förflyttats från tv-apparater till YouTube, Spotify, Apple och Facebook. De flesta som på 2000-talet ser en musikvideo gör det i sin mobiltelefon. YouTube har 1,8 miljarder aktiva användare per månad, tittarsiffror MTV aldrig var i närheten av. YouTube är inte viktig som inkomstkälla (de betalar så liten ersättning till artister som 0,0006 dollar per visning) men har blivit enormt viktig för spridning och lansering av musik. YouTube har också blivit ett öppet arkiv som gjort hela historien av musikvideor tillgänglig. Många artister idag spelar in egna videor med sina mobiltelefoner. Parallellt med att det görs tre-fyra minuter långa musikvideor har korta och stämningsskapande klipp på 10-15 sekunder blivit viktigt för viral spridning på sociala medier och kanske en ny spirande konstform. Budgetarna för de flesta musikvideor på 2010-talet är en tiondel jämfört med på 1980- och 1990-talet men spridningen är större än någonsin.

Bland ledande musikvideoregissörer i dag finns Sophie Muller (Annie Lennox, Coldplay), Kahlil Joseph (Kendrick Lamar, Beyoncés Lemonade), Hiro Murai (This is America med Childish Gambino) och Emma Westenberg (PYNK med Janelle Monáe). I Sverige har en ny generation regissörer tagit över som Saga Berlin (Cherrie), Olivia Kastebring (Silvana Imam), Christian Larson (Seinabo Sey, Sigur Rós) och Joanna Nordahl (Say Lou Lou).

Text: Jan Gradvall, musikjournalist, 2018

Lästips:
• Austerlitz, Saul, Money for Nothing: A History of the Music Video from the Beatles to the White Stripes (New York: Continuum, 2007)
• Frith, Simon m.fl., Sound and Vision: Music Video Reader (London: Routledge, 1993)
• Korsgaard, M.B., Music Video after MTV: Audiovisual Studies, New Media, and Popular Music (London and New York: Routledge, 2017)
• Vernalis, Carol, Unruly media: YouTube, Music Video, and The New Digital Cinema (New York: Oxford University Press, 2013)

Tema Queer

Filmer som Bögjävlar (1977) var banbrytande när samkönade relationer porträtterades helt öppet. Men genom en queer blick på filmen kan vi samla verk från långt tidigare och här kan du se film med queera teman producerade under ett tidsspann på drygt 100 år.

När Rosa Grünberg, iförd frack, bjuder upp Emma Meissner till dans i filmen Skilda tiders danser från 1909 anade nog ingen av dem att de skapade historia. Detta kan nämligen vara det allra första exemplet på svensk queerfilm. Värt att notera är att deras samkönade dans har släktskap med Dickson Experimental Short Film från 1895 där två män ses dansa med varandra ackompanjerade av en tredje man som spelar violin. Några år efter Skilda tiders danser, 1916, har Mauritz Stillers Vingarne premiär som av flera forskare anses vara den allra första långa queerfilmen – i hela världen. Reaktionerna från Vingarnes premiär var blandad och temat, en äldre manlig konstnär som blir kär i ynglingen som sitter modell för statyn Vingarne, ansågs för vågat. Detta trots att konstnärer som Carl Wilhelmson och Nils Dardel, generationsbarn med Stiller, vågade sig på homoerotiska teman i sina målningar.

Även kvinnorevolutionen i vårt land i början av 1920-talet avspeglades i filmerna under denna period. Kvinnokollektiv utan män i bild syns bland annat i Luffar-Petter (1922), Norrtullsligan (1923) och Flickan i frack (1926). Den som är utrustad med en queer blick kan se att det inryms mer än vänskap i vissa sekvenser i dessa filmer. Crossdressing, det vill säga kvinnor som bär manskläder och vice versa, är något som är tämligen frekvent i den svenska långfilmen under 20-, 30- och 40-talet. På Filmarkivet.se finns reklamfilmen Hylins Rakin (1940) .där en av 1900-talets skickligaste damimitatörer, Lasse Krantz, gör reklam för rakkrämen Rakin som gör det lättare för honom att imitera Greta Garbo. Både Hasse Ekman och Ingmar Bergman intresserar sig för homo- och bisexualitet i tidiga filmer som Ekmans Flicka och hyacinter (1950) och Bergmans Törst (1949). Efter dem kom regissörer som Arne Ragneborn, Mai Zetterling, Vilgot Sjöman som i bihandlingar vågade visa upp queera karaktärer.

Det skulle dock dröja ända till slutet av 70-talet innan det gjordes filmer där homosexualiteten tilläts ha en dominerande betydelse för handlingen. Eva och Maria (1983) och Bögjävlar (1977) är båda av novellfilmslängd, spelades in samtidigt och sammanföll med att Socialstyrelsen 1979 avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexuella och båda finns att se på Filmarkivet.se. Det är anmärkningsvärt att det, till skillnad från så många andra länder i västvärlden, har tagit så lång tid för queera spelfilmer att få fotfäste i Sverige. Det var först på 90-talet som ”komma ut -filmer” som Pensionat Oskar (1995), När alla vet (1995) och Fucking Åmål (1999) kom och banade väg för filmer som Patrik 1,5 (2008), Kyss mig (2011) och Nånting måste gå sönder (2014). Dock är förekomsten av queerskildringar i svensk lång spelfilm i dag fortfarande sparsam.

Under rubriken Queer hittar du kortfilmer som alla är HBTQ-relaterade. Flera av kortfilmerna har rönt stor uppmärksamhet på framför allt Berlins filmfestival och vunnit Teddy Awards. Många av kortfilmerna har visats på mängder av LGBT-festivaler runt om i världen. Queer-temat fylls på kontinuerligt.

Text: Jan Göransson, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Lästip:
• Ryberg, Ingrid, ”Between positive representation and camp performance: Three films from the Swedish lesbian and gay liberation movement”, Journal of Scandinavian Cinema, Vol 5, No 2, 2015
• Linder, Anna och Annika Ruth Persson (red.), Queera rörliga bilder / Queer moving images (Göteborg: ArtMonitor, 2017)
• Schoonover, Karl och Rosalind Galt, Queer cinema in the world (Durham: Duke University Press, 2016)
• Wallenberg, Louise,”Stilleristic women: gender as masque and ambivalence in the work of Mauritz Stiller”, Aura: filmvetenskaplig tidskrift nr 4, 2000.
• Wallenberg, Louise, ”Straight heroes with queer inclinations: male film stars in the Swedish 1930s”, Sean Griffin (red.), Hetero: queering representations of straightness (Albany, NY: State University of New York Press, 2009)

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!